”Avtalsrörelsen handlar också om integration”

Integrationen av nyanlända är en av Sveriges största utmaningar. För att vi ska klara den krävs hundratusentals nya jobb.

Utan de jobben kommer inga andra åtgärder att hjälpa. Och insatsen är hög: Misslyckas vi så blir de ekonomiska och sociala kostnaderna mycket höga. De kan hota vår välfärd och vårt samhällsbygge.

Vi tar oss an dessa utmaningar från ett svagt utgångsläge. Den svenska arbetsmarknaden har flera styrkor, men förmågan att integrera nyanlända är inte en av dem. Sanningen är att vår arbetsmarknad är usel på integration. 

Trots att vi har en lång högkonjunktur bakom oss så är arbetslösheten nära dubbelt så hög som i USA, Storbritannien, Tyskland och Nederländerna.

Orsaken är den svaga integrationen. Arbetslösheten bland utrikes födda är 15,1 procent jämfört med 4,4 procent för inrikes födda.

LO:s krav är utformade för att slå extra hårt mot branscher som är viktiga ur ett integrationsperspektiv, alltså de branscher som är bäst på att anställa lågutbildade

Den höga arbetslösheten bland utrikes födda beror till del på bristande språkkunskaper.

Men en viktigare förklaring är den låga utbildningsnivån. För utrikes födda med endast förgymnasial utbildning var arbetslösheten i fjol hela 34 procent.

Och situationen är egentligen värre än så eftersom det räcker med att jobba en timme i veckan för att inte räknas i arbetslöshetsstatistiken. Många av de 66 procenten i denna grupp som har ett arbete är alltså inte självförsörjande.

Ett bättre mått är att studera arbetslösheten för de som kommit som flyktingar samt deras anhöriga. I denna grupp var arbetslösheten 2018 högre än 40 procent. 

Mätt i antal människor är det nu fler arbetslösa som är utrikes födda än inrikes födda – trots att de utrikes födda endast utgör knappt en fjärdedel av arbetskraften.

Det är en allvarlig fara i att så stora grupper står utanför arbetsmarknaden trots en lång och stabil högkonjunktur. Det finns en allvarlig risk för att den kommande lågkonjunkturen ska göra att de aldrig kommer in på arbetsmarknaden.

Ett problem är att Sverige är bland de sämsta i Europa på att skapa jobb som kräver låg utbildning, EU-snittet är 9 procent medan vi i Sverige har 4,7 procent.

I Danmark ligger andelen på 11 procent. Det är en orsak till att den danska arbetslösheten är 3,8 procent, nästan hälften av Sveriges 6,8 procent.

Vi måste därför växla fokus och arbeta för en lönebildning som stärker svenska företag och skapar de bästa förutsättningarna för fler jobb och för att vårt samhälle ska hålla ihop

Utbildning är uppenbart en del av lösningen. De som saknar utbildning står betydligt längre från arbetsmarknaden.

I gruppen med bara förgymnasial utbildning är arbetslösheten bland inrikes födda närmare 16 procent, medan den bland utrikes födda är 34 procent.

Men utbildning är inte hela lösningen. Arbetslösheten kommer aldrig knäckas utan en fungerande arbetsmarknad för lågutbildade.

Fler jobb som inte kräver lång utbildning skulle göra att fler lågutbildade kan försörja sig själva och bidra till välfärden.

Alternativet att fortsätta försörja dem via skattsedeln leder till passivitet och bidragsberoende. Det är ett oacceptabelt slöseri med både ekonomiska och mänskliga resurser. 

Vid sidan av att bidra till svensk konkurrenskraft måste även integrationen vara ett av lönebildningens uppdrag. Först då kan arbetslösheten pressas tillbaka och det växande utanförskapet brytas. 

Därför måste integration vara ett ingångsvärde också för avtalsrörelsen. Ska parterna ta samhällsansvar går det inte att låtsas som om den helt avgörande samhällsutmaningen inte fanns. 

Det är arbetsgivarna och facken inom den internationellt konkurrensutsatta industrin som ska bestämma hur mycket kostnaderna för företagen ska öka.

Det är en allvarlig fara i att så stora grupper står utanför arbetsmarknaden trots en lång och stabil högkonjunktur. Det finns en allvarlig risk för att den kommande lågkonjunkturen ska göra att de aldrig kommer in på arbetsmarknaden

Om facken tvingar på företagen en alltför hög kostnadsökning förlorar vi alla. 

Det bud som arbetsgivarna lagt är 1,4 procent i årlig löneökning. LO-förbunden å sin sida kräver 3 procent till 60 procent av arbetarna samt mer än 3 procent till 40 procent. Dessutom kräver LO ökade pensionsavsättningar. 

LO:s krav är utformade för att slå extra hårt mot branscher som är viktiga ur ett integrationsperspektiv, alltså de branscher som är bäst på att anställa lågutbildade.  

Inom handeln, hotell- och restaurangbranschen samt bemanningsbranschen finns 430 000 jobb som kommer att fördyras kraftigt om fackets lönekrav blir verklighet.

En stor andel av dessa är jobb med låga krav på utbildning och förkunskaper.   

Sverige har haft betydligt högre löneökningar än våra konkurrentländer under det senaste decenniet. 2009–2018 steg arbetskraftskostnaderna med 26 procent, motsvarande förändring var 23 procent i Tyskland och 21 procent i genomsnitt i EU.

I Danmark och Finland var ökningen ännu lägre. Den utvecklingen är inte långsiktigt hållbar.

Vi måste därför växla fokus och arbeta för en lönebildning som stärker svenska företag och skapar de bästa förutsättningarna för fler jobb och för att vårt samhälle ska hålla ihop. 

Vi arbetsgivare är villiga att ta detta ansvar. Nu hänger det på facket.