När LO driver på för en låglönesatsning i den pågående avtalsrörelsen är det mer än ett bud i en förhandling. Det är ett fundamentalt ställningstagande mot högerns låglönejobb och totaluppluckring av arbetsrätten.

I förra veckan släppte SCB nyheten att inkomstskillnaderna i Sverige minskar.

Detta låter som något att glädjas åt. Men vid närmare anblick visar statistiken att de mest resursstarkas inkomstökning avtagit, vilket påverkar den generella bilden. 

Helt i linje med konjunkturläget alltså. 

Ser man i stället till helheten under en längre period, visar statistiken att inkomstskillnaderna konstant vuxit. Både sedan nittiotalet men också sedan den ekonomiska krisen 2008.

Hur gärna vi än skulle önska har heller inte fattigdomen minskat. Tvärtom fortsätter den att växa, parallellt med att rikedomen ökar. 

SCB:s statistik visar att fler än någonsin – hela 100 000 svenskar – nu har inkomster på över en miljon kronor enbart från arbete.

Samtidigt har rekordmånga – 424 000 personer – en inkomst på under 19 000 kronor i månad före skatt. Detta är drygt 70 000 fler än 2008.

Att arbetande fattigdom återuppstått i vårt land efter att i flera decennier varit i princip utrotat är inget att vara stolt över. Ändå är det precis den utvecklingen vi ser. 

Och inget pekar på att det avtar, något som SCB:s siffror visar. 

Faktum är att den arbetande fattigdomen växer och är tydligt bunden till klass, kön och etnicitet. 

Med andra ord blir det allt vanligare att landets arbetare – de som ser till att hela samhället fungerar ­– inte klarar sig på sin lön. Inte kan försörja sina familjer.

Men detta verkar inte bekomma högern. Som respons till LO går Svenskt Näringsliv nu i stället ut och argumenterar mot en låglönesatsning i avtalsrörelsen. 

Genom detta ställningstagande illustrerar de hur högern inte bara ser på fattigdom som ett naturligt tillstånd i enlighet med de starkas överlevnad på den ”svages” bekostnad. 

De går längre än så, något de inte ens hymlar om. Svenskt Näringsliv vill helst se en ännu mer utbredd fattigdom – också bland de som arbetar – än vad vi har i dag.

En stor lönespridning, att fattiga människor ska få så låga löner som möjligt, är deras fundamentala idé där de rika ständigt ska kunna bli rikare. Och hur annars ska de lyckas om de inte kan bli det på de fattigas bekostnad? 

Det Svenskt Näringsliv vill när de strider för att hålla lönerna nere i avtalsrörelsen, liksom i deras övriga arbete, är att se framväxten av en ännu mer flexibel, snabbrörlig och desperat underklass som ska vara beredd att ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst. 

De vill se en underklass som enbart ska finnas till för att göra livet lättare för de rika.

Se bara på hur det ser ut i länder där enkla låglönejobb har lett till en galopperande fattigdom. I USA lever var sjunde arbetsför person i arbetande fattigdom. 

Och som att det inte kan vara nog svårt att förstå hur Svenskt Näringsliv kan vara positiva till en sådan utveckling.

Var är rättvisan när Sveriges 20 rikaste VD:ar tjänar lika mycket som 128 arbetare? När en lagerarbetare måste jobba i tio år innan inkomsten närmar sig vad en vd tjänar på en månad? 

Och på vilket sätt håller arbetsgivarsidans argument mot LO:s låglönesatsning när löneökningen för en genomsnittlig chef inom handeln under 2018 var hela 7,2 procent – från en från början hög lönenivå – medan en butiksanställds endast var 1,6 procent, som Handels påvisat nyligen? 

Det blir allt tydligare att LO:s roll är viktigare än på länge i att  bibehålla anständigheten i vårt samhälle.

Att vikten av att finnas där och påminna om rättvisa, människovärde och gemenskap inte går att underskatta. 

När starkare högerkrafter allt hårdare driver på för ett samhälle med större och djupare fattigdom behövs facket mer än någonsin.