Strejken bryter ut den 18 februari och varar mellan tre till fem dagar, beroende på arbetsplats. 

Det är det finska servicefacket Pam, som organiserar handelsanställda, ligger bakom varslet.

Konflikten påverkar såväl logistikcentraler som varuhus, däribland den stora affärskedjan Prisma. 

– Målet med strejkerna är att påverka arbetsgivarna att förhandla noggrant utifrån villkor i branschen och inte enligt de villkor som Finlands näringsliv EK (stora arbetsgivarorganisationen, redaktionell anmärkning) vill diktera, säger Annika Rönni-Sällinen, ordförande för fackförbundet till Hufvudstadsbladet. 

Finska Pam förhandlar just nu om två stora avtal som löpte ut den sista januari. Dels ett avtal inom handeln, dels ett avtal för fastighetsanställda.   

I slutet av förra veckan avbröt Pam förhandlingarna eftersom det bedömde att det var meningslöst att fortsätta förhandla.

Hela den finska lönebildningen håller just nu på att förändras och det är en smärtsam process för parterna.

Tidigare har avtalen satts i uppgörelse mellan fack, arbetsgivare och stat.

Nu är tanken att systemet ska bli mer som det svenska. Det första avtalet ska sättas av exportindustrin och bli det ”märke” som resten av arbetsmarknaden ska inrätta sig efter.

Det första stora industriavtalet har redan tecknats. I det kom fack och arbetsgivare överens om att slopa 24 extra arbetstimmar som tidigare införts i samband med att Finland kom överens om ett konkurrenskraftsavtal.

Dessa timmar – ”gratistimmarna” som facket kallar det – har varit omstridda och för facket var det en seger att slopa dem. Nu har dock andra arbetsgivarorganisationer velat behålla dem.

Den finska handelskonflikten handlar främst om de 24 extra arbetstimmarna. 

Arbetet Global har tidigare rapporterat om hur bland annat finska pappersarbetare gått ut i strejk för att slopa timmarna. 

Det är mycket som talar för att det blir en fortsatt stökig avtalsrörelse i vårt grannland.

Förutom diskussionerna om arbetstimmarna så är flera förbund kritiska mot att införa ett ”svenskt system” för lönebildning.

Både lärarfacken och förbunden inom vårdsektorn hävdar att ”märket” befäster den ojämlikhet som finns mellan könen. 

Precis som i Sverige är tanken att det första industriavtalet ska fungera som ett lönetak för övriga branscher. Men vårdfacken har opponerat sig kraftigt.

De vill ha en högre löneökning än vad parterna kom överens om i det första industriavtalet vars tvååriga avtal landade på löneökningar på 3,3 procent.

De finska vårdfacken Tehy och Super kräver att de utöver de 3,3 procenten ska ha löneökningar på 1,8 procent. Det är extrapengar som ska leda till att minska löneskillnaderna mellan könen. 

Förbunden har flera starka argument på sin sida.

Den offentliga vården i landet har svårt att hitta arbetskraft. Att befolkningen dessutom blir allt äldre – på grund av låga födelsetal och låg invandring – gör att villkoren inom sjukvården är ansträngd.

Men vårdfackens möjligheter att få igenom sina krav är begränsade. 

Det finska ekonomin är pressad.

Underskottet i de offentliga finanserna spås bli kring 1,2 procent av BNP. Det är långt över de EU-krav som säger att underskottet högst får vara 0,5 procent, uppger det finska Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken.  

Om inte skatterna höjs eller staten får in andra inkomster så blir det svårt för kommunerna att gå med på vårdfackens krav om att höja lönen.