Enligt en ny rapport från Myndigheten för tillväxtanalys har rot- och rut-bidragen låg effektivitet och mycket höga kostnader när de ska skapa jobb.

I rutsektorn kostar varje jobb skattebetalarna 1,5 -2 miljoner kronor och i rot-sektorn får skattebetalarna punga ut med hela 7 miljoner kronor per jobb.

Rut och rot är alltså dyrt och ineffektivt. Vill man skapa jobb med skattepengar finns betydligt billigare och mer effektiva vägar.

Att anställa fler inom vården till exempel. Det ger betydligt fler anställningar till en lägre kostnad.

Att betala skatt för mer personal till vården föredrar nog också de flesta framför att se sina inbetalade skattepengar bekosta poolrengöring, en ny veranda eller städning i andras hem.

Vi borde alltså en gång för alla kunna vederlägga myten om att rut och rot är bra sätt att skapa jobb.

Men det är inte längre fakta som styr debatten runt rut och rot. Det är vinstintresset.

Det är helt enkelt för mycket pengar i verksamheten för att de företag och privatpersoner som gör stora vinster på andras skattepengar ska tystna.

Sedan 2009 har rut kostat skattebetalarna 34 miljarder kronor och rot-bidragen har kostat skattebetalarna den ofantliga summan av 135 miljarder kronor. 

Därför fortsätter rutförsvararna att in i evigheten upprepa att rut och rot är ett utmärkt sätt att skapa nya jobb, trots att denna myt gång på gång vederläggs.

För att hålla myten vid liv räknar rutförsvararna ständigt bort allt annat som staten skulle ha kunnat göra för de många miljarder ur statskassan som nu går till rot och rut. 

Man kan ju inte satsa samma pengar på olika ställen. Så staten står inför ett val, ska skattemedel genom riktade bidrag gå till poolrengöring och barnpassning i privatpersoners hem eller ska skattepengar gå till något annat, exempelvis till att anställa fler inom vården.

Varje krona som styrs om till rut och rot har antingen tagits från eller skulle kunna ha satsats på något annat ställe i ekonomin.

Att endast räkna de jobb som tillkommer i rut- och rot-branschen genom bidragen men undvika att räkna de jobb som aldrig blir av eller de jobb som på grund av rut och rot försvinner i andra branscher är alltså ett rent falsarium.

Såväl Moderaterna som rut och rot-bedrägeriets främsta försvarare, Centern, har tidigare lämnat rapporter där denna sida av verkligheten helt har förtigits. 

När Centern i bidragens barndom bad Riksdagens utredningstjänst räkna på hur många jobb bidragen kunde skapa gav de utredarna den uttryckliga ordern att bortse från all påverkan på andra delar av ekonomin.

Utredarna förbjöds alltså att räkna de jobb som försvann på andra ställen. Och om man notoriskt hoppar över alla minus i en uträkning är det inget större problem att hamna på plus.

För den nördige kan sägas att det finns en typ av specialfall där rut och rot faktiskt kan skapa ett och annat nytt jobb.

Det är om de skattepengar som används till rut och rot annars skulle ha använts till inköp av någon sak som är tillverkad utomlands.

Om ett sjukhus till exempel struntar i att köpa in en screeningutrustning för cancer eftersom staten drar ned på stödet till kommuner och landsting för att hellre satsa pengarna på poolrengöring hos rika, ja då kan vi faktiskt säga att rut har skapat jobb.

De som jobbar med poolrengöringen finns ju i Sverige, medan de som tillverkar screeningapparaturen finns i utlandet.

Här har alltså bidragen på den yttersta marginalen lyckats skapa några få nya jobb i Sverige när staten hellre väljer att satsa på poolrengöring än cancervård.

Några jobb flyttas därmed från tillverkningsindustrin i utlandet till poolrengöringssektorn i Sverige.

Denna minimala effekt vägs dock med råge upp av att de rika också kan använda bidragen utomlands, till exempel om lantstället vid Medelhavet skulle behöva en ny veranda. Rot-bidraget fungerar då omvänt.

Våra skattepengar används då för att exportera jobb från Sverige till utlandet.
Omkring 350 miljoner kronor av våra skattepengar används varje år för att på detta sätt skapa jobb utomlands – och för att tjäna de rika.

Och att rut och rot flitigt används för att skapa jobb utomlands visar tydligt att det över huvud taget inte är något jobbakapande som rut- och rot-försvararna tänker på eller vill ha. De vill helt enkelt bara ha andras skattepengar till sin poolrengöring och till att piffa upp bostaden.

Sedan integration har blivit ett ständigt samtalsämne i svensk debatt har rut och rot-försvararna också kommit på att rut och rot nog egentligen är ett integrationsprojekt.

Och ett nytt försvar har börjat höras: Nyanlända får jobb i städbranschen tack vare rut-bidraget.

Vilket är fel.

Såväl professor Johanna Rickne på Stockholms universitet som Myndigheten för tillväxtanalys tillbakavisar denna myt i olika kartläggningar.

Rut används helt enkelt inte för att ge nyanlända jobb.

En tredje angreppsvinkel från rut och rot-försvararna är att rut och rot minskar svartarbetet, något som är viktigt för både samhälle och individ.

Och det är det enda argumentet från rut och rot-försvararna där det åtminstone finns lite substans, även om effekten är liten.

Svartjobben har kontinuerligt minskat över tid, enligt Skatteverket. En del av minskningen kanske beror på rut och rot.

Men en större del beror på att mindre kontanter är i omlopp i samhället när alltfler betalar med kort.

En utvärdering av Skatteverket visar också att införandet av personalliggare haft en klar effekt i form av minskat svartarbete, liksom kassaregister.

Dessutom konstaterar Skatteverket att acceptansen för svartjobb generellt har minskat. Köp av svarta tjänster har, konstaterar man, kontinuerligt minskat i hela ekonomin, inte bara i de två branscher som omfattas av rot och rut.

Men var det inte den socialdemokratiska regeringen som en gång införde rot-bidragen? Varför gjorda man nu det om det bara är en omfördelning från fattig till rik?

Syftet med rot-bidragen var tidigare att stimulera ekonomin i början av en konjunkturuppgång. De som är äldre minns säkert att rotbidrag bara infördes under kortare perioder, då och då.

Efter en lågkonjunktur är det – eller var i alla fall på den tiden när inte Centern påverkade budgeten och staten alltså fortfarande hjälpte till att få landets ekonomi på fötter – gängse statlig finanspolitik att skjuta till stimulanspaket i slutet av en ekonomisk nedgång, just när en uppgång kunde anas, för att snabbare få fart på uppgången.

”Folk behöver då en konsumtionschock”, som TCO:s dåvarande chefekonom Roland Spånt då uttryckte förloppet.

I lågkonjunktur håller människor nämligen inne med sina köp och skjuter upp mycket av sina utgifter.

I det läget får ett rotbidrag dem att inse att de dåliga tiderna är över och att de nu vågar sjösätta de planer de har. När ekonomin väl dragits igång måste dock rotbidraget återigen tas bort.

Blir det bestående fungerar det endast som ett permanent statligt stöd till en enskild bransch och kopplingen till konjunkturen försvinner helt – vilket är just den misslyckade borgerligt tillyxade variant av rot- och rut-bidrag vi har i dag.

I dag har rut och rot mist all sin stimulanseffekt och fungerar endast som en omfördelning av reda pengar från fattig till rik.

Skatt tas ut av alla, och fördelas främst bland människor med högre inkomster i form av bidrag till barnpassning eller nya fönster till villans stora salonger. Och borgerligheten njuter.

•

•

P.S. En del kanske reagerar på att Arbetets ledarsida genomgående skriver rut- och rotbidrag i stället för rut- och rotavdrag. Det beror på att rut och rot-försvararna gärna lägger in en moralisk aspekt på ordet ”avdrag” för att ge ordet ett stänk av legitimitet.

Ordet ”bidrag” används i stället mer nedsättande om andra typer av statliga stöd, som barnbidrag, bostadsbidrag och liknande.

För statskassan spelar det dock ingen roll om ett statligt stöd ges ut i form av ett avdrag eller ett bidrag.

För att tydliggöra att rot- och rutbidragen även de är rena statliga stöd till privatpersoner, om än i form av ett avdrag, så använder vi genomgående termen bidrag.