Så här på Förintelsens minnesdag kan vi konstatera att den monumentala lögn som Sverigedemokraterna via sina propagandafilmer och twitterarméer försöker genomdriva om att de svenska Socialdemokraterna egentligen stödde nazisterna fortsätter att spridas.

Det var alltså, enligt SD:s retorik, egentligen de svenska Socialdemokraterna som öppnade famnen för den ideologi som likviderade sex miljoner judar.

Att socialdemokrater, liberaler, socialister och fackföreningsaktiva också föll offer för nazisternas utrotning skulle alltså vara… ja vad? En skenmanöver?

Det faktum att de lät sig utrotas i koncentrationslägren torde alltså, enligt SD:s retorik, ha varit ett slags cover up för att de egentligen gillade nazisterna, eller vad?

När Tysklands första koncentrationslägret Dachau öppnades, endast 48 dagar efter Hitlers maktövertagande, var de som först fördes dit just socialdemokrater, liberaler, fackföreningsmän och kommunister.

Att SD inte själva är förintelseförnekare, åtminstone inte i SD:s officiella hållning, vägs upp av det faktaförnekande det innebär att förvränga förintelsen.

Nu kan man förmoda att detta SD:s groteska försök till lurendrejeri är ett sätt att hämnas mot Socialdemokraterna och LO som ofta påpekar att SD har sin grund i nazismen och skapades av svenska nazistsympatisörer.

Skillnaden mot SD:s fabler är dock att detta är sant och väl dokumenterat.

Men hjälper egentligen fakta när SD:s partiledning låter sina twitterarméer sprida partiets officiella fake news i ämnet?

De som borde ställa sig den frågan är svensk journalistik, och här kommer vi till det riktigt obehagliga.

För i takt med att samhället polariseras skjuts fakta i bakgrunden i den svenska journalistiska bevakningen.

I stället lyfts debatter där begreppet åsikt har fått överta den plats som begreppet fakta tidigare haft.

Det räcker att ha åsikten att jorden är platt, eller att Socialdemokraterna egentligen var nazister för att bli inbjuden till tv, radio och annan media för att prata vidare i ämnet.

Men Jorden är inte platt. Och Socialdemokraterna var inte nazister. I stället mördades socialdemokrater av nazister, den ideologi i vilken SD har sitt ursprung.

Svensk journalistik är tyvärr på väg att överge sitt uppdrag att söka sanningen. I stället nöjer man sig med att förmedla olika åsikter och i något slags förment opartiskhet överlåter man åt läsaren/tittaren att bilda sin egen uppfattning.

Jorden kanske är platt ändå. Eller sanningen kanske ligger någonstans mitt emellan?

Eller är vi på väg mot den dagen när sanning inte ens är relativ utan beror på vem som säger den?

Att SD har bjudits in till Förintelsens minnesdag är inte, som många ser det, ett tecken på en normalisering av partiet.

Det är i stället ett tecken på hur långt vi har gått på den farliga vägen där vi raserar fakta.

Lagom till Förintelsens minnesdag i dag, ges Selma van de Perres nya uppmärksammade och självbiografiska bok ”Mijn naam is Selma” (Mitt namn är Selma) ut i Nederländerna.

Den i dag 98-åriga judinnan gick med i den nederländska motståndsrörelsen, blev gripen och förd till koncentrationslägret Ravensbrück.

Hon räddades vid krigsslutet av svenskar som kom dit med Folke Bernadottes vita bussar.

Det Selma van de Perre levererar är fakta, förstahandsfakta, en allt större bristvara i Sverigedemokraternas världsbild.

Sedan SD trätt in på debattscener och i twitterflöden har svensk journalistik ställts inför utmaningen att försvara dessa fakta.

Och resultatet så här långt är tyvärr inte imponerande.