FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 slår fast att en bostad är just en mänsklig och social rättighet.

Helt enkelt en förutsättning för ett anständigt liv.

Leilani Fahra, FN:s speciella rapportör för bostadsfrågor, slåss för att folk ska ha en bostad som de har råd att bo i.

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten har följt henne i filmen Push som beskriver den absurda bostadsmarknaden i världens storstäder. Filmen finns just nu på SVT Play och rekommenderas varmt.

Fahra bor själv med sin familj i Toronto, en stad där bostadspriserna gått upp med 425 procent på 30 år, allt medan lönerna under samma tid stigit med 133 procent. 

Hennes studier visar att människor i 59 av 102 undersökta länder måste spara sin årsinkomst i minst tio år för att kunna köpa ett hus. Läget är allvarligt. 

Vem ska ha råd att bo i de attraktiva städerna, där gentrifiering, dyra nybyggen och lyxrenoveringar dominerar? Lokala butiker och kaféer slås ut när globala kedjor som Starbucks drar in.

Bostäderna har blivit en handelsvara för globala riskkapitalbolag. Amerikanska jätten Blackstone utnyttjade finanskrisen 2008 och köpte 50 000 fastigheter billigt efter att lånemarknaden kraschade.

Staten tog bankernas parti, inte låntagarnas.

Sedan 2014 finns Blackstone även i Sverige. Bolaget är numera största privata fastighetsägaren i svenska förorter efter stora uppköp, bland annat efter övertagandet av 21 000 lägenheter i Stockholmsregionen. 

Affärsmodellen är enkel. De gör kosmetiska renoveringar som höjer hyran och värdet kraftigt.

För hyresgäster med små marginaler kan det bli en ”renovräkning”, de har inte råd att bo kvar utan måste flytta någon annanstans.

För de vinstmaximerande riskkapitalbolagen är människorna oväsentliga, det är fastigheterna som är hårdvalutan.

Fastigheter i till exempel Londons finaste kvarter kan därför gapa tomma. De är en tillgång även utan att någon bor i dem. I filmen ockuperas några av dem av hemlösa.

Ilskan växer bland dem som blir vräkta. Irritationen och oron stiger även bland politiker som ser faran med den otyglade kapitalismens framfart i sina städer.

Leilani Fahra har startat en motståndsrörelse med namnet ”The Shift”. 

Barcelonas borgmästare Ada Colau har fått nog av hur husspekulationer, gentrifiering och storkapital tvingar folk från stan.

Berlins borgmästare Michael Müller har också tröttnat. Staden säljer inte mer mark, utan har börjat köpa tillbaka den.

Det är naturligtvis rätt väg att gå. De lokala politikerna måste ta tillbaka mer av makten över sin egen stad.

Borgmästare i 35 städer har skrivit under kravet på att göra bostäder mer tillgängliga för alla.

Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) blev först i Sverige i mars i fjol.

I Stockholm har 50 000 allmännyttiga lägenheter sålts ut på tio år. Hur länge ska riskkapitalbolagen få fortsätta härja fritt i huvudstaden?

Det borde vara slut på ”business as usual”, som skapar alldeles för många förlorare och som ökar bolagens rikedom ännu mer.

Det borde även blågröna politiker inse.