När regeringen presenterar nyheten om fem extra miljarder till välfärden hade kanske ett högljutt jubel varit väntat.

Men då satsningen enbart framstår som en eftergift för att matcha oppositionens krav, faller det tyvärr alldeles platt. 

I stället uppstår frågan var Socialdemokraterna och regeringen ens står i frågan om välfärden. 

För det har inte kunnat undgå någon att svensk välfärd är i kris. Med stora rubriker om nedskärningar trots skriande behov, om personal som går på knäna, sjukhus försatta i stabsläge och en äldreomsorg som nätt och jämnt fungerar.

Ändå är det inte Socialdemokraterna, det självutnämnda välfärdspartiet, som tydligt gått i täten för ökade resurser för denna så eftersatta budgetpost. 

Och detta är ett misstag som man nu tvingas sopa upp efter. 

Det har i stället varit oppositionspartierna som högljutt krävt mer pengar för bättre vård, omsorg och mer personal till landets kommuner och regioner. 

Och det hela är så bisarrt att det är svårt att hitta orden för det. För vad är egentligen upp och vad är ner i den nya politiska samtiden?

De senaste veckornas utspel och debatt om välfärden gör det uppenbart att det politiska landskapet, såhär efter ett år med januariavtalet, målats om totalt.

Den alldeles yrselframkallande trianguleringen som pågår, där de mest konservativa av konservativa nu pratar vänsterspråk har blivit det nya normala.

Och dessvärre verkar inte regeringen riktigt hänga med i turerna. För vad är annars förklaringen till att de inte lyckas vara först på bollen i den här viktiga frågan?

För det har inte varit Stefan Löfven som varit partiledaren som mest pratat om behoven av lösningar på sjukvårdens kris och om patienternas vårdköer.

Det har i stället varit Ebba Busch och de SD-gullande Kristdemokraterna som lyckats äga den här frågan i opinionen.

Och Moderaterna försöker likaledes framstå som partiet som sätter välfärden högst – så högt att de ser ett nyval som realistiskt alternativ. 

Att Vänsterpartiet även sällat sig till det här märkliga högergänget som plötsligt upptäckt välfärdens brister gör bara samtiden ännu mer makaber.

Det är egentligen inget annat än ett misslyckande för regeringen och Socialdemokraterna att de inte totaläger frågan om välfärden.

För i sanningens namn är S det enda partiet som skulle klara att rädda välfärden.

Som har en reell möjlighet att konstruktivt och långsiktigt kunna finansiera och styra mer generella och riktade insatser till kommuner och regioner. Som genom att ta av redan existerande,  sparade pengar driva på för en jämlik välfärd. 

För det som Moderaterna och Kristdemokraterna föreslår, att öka på ojämlikheten ytterligare genom att ta pengar från kommunernas medel till extrajobb eller bostadssubventioner är både oansvarigt och riktigt dumt liksom att överväga att skära ned på svenskt utrikesbistånd för att finansiera välfärden.

Det finns bara ett sätt att förbättra kommuners och regioners välfärd och det är genom en rejäl ökning av dess finansiering.

Fem eller tio miljarder är i sammanhanget småpengar och även om vissa förbättringar är bättre än inget är det snarare att lägga till en nolla som krävs för att få ordentliga resultat.

Nu gäller det för S och regeringen att vara först på bollen framåt och faktiskt våga satsa rejält på svensk välfärd.