Premiepensionen visar att vansinniga privatiseringar kan slås tillbaka
Låt premiepensionens övergång från privat förvaltning tillbaka till offentlig förvaltning bli vägledande också för vård, skola och omsorg, skriver Arbetets politiska redaktör.
När 2019 summeras står det klart att den statliga sjunde AP-fondens premiepensionsfond, AP 7 Såfa, har gått betydligt bättre än genomsnittet av bankernas fonder.
AP 7 Såfa är den fond som förvaltar premiepensionen för dem som inte väljer privat förvaltare.
Sjunde AP-fondens tillväxt 2019 var 33,1 procent enligt Nyhetsbrevet Pensionsnyheterna.
Och även om resultatet för 2019 är ovanligt bra, för att inte säga extremt bra, är det vanligt att den statliga fonden gör bättre ifrån sig än de privata bankernas fonder.
Sedan dagens system infördes 2010 har den årliga snittavkastningen i AP 7 Såfa varit 14,8 procent. Genomsnittet för samtliga fonder på fondtorget är knappt 9 procent per år.
Detta i kombination med att bankerna trots betydligt sämre resultat tar ut en betydligt högre avgift än statliga sjunde AP-fonden gör att avståndet mellan statens fond och bankernas fonder blir än större.
Under de 10 år som systemen funnits sida vid sida har skillnaden hunnit bli gigantisk mellan vad en person som har sparat sin premiepension i AP 7 Såfa får ut i pension jämfört med vad en person normalt får som sparat i bankernas och finansinstitutens fonder.
Premiepensionen står för 2,5 procent av din bruttolön som betalas in varje månad, medan den övriga pensionen motsvarar 16 procents inbetalning.
Liksom vid privatiseringarna av skolan, vården och omsorgen är det svårt att se något annat syfte med premiepensionsförvaltningens privatisering att öka bankernas och finansinstitutens vinster.
De privata premiepensionsförvaltarna har dock inte kunnat gömma sina avsikter lika lätt. Dels kan folk helt sonika strunta i att välja fond. Då hamnar pengarna automatiskt i AP 7 Såfa.
Dels är det också lätt att se svart på vitt att det privata alternativet är uselt för våra pensionspengar.
Svenskarna får helt enkelt en lägre genomsnittlig pension om de väljer privat förvaltning för sin premiepension. År efter år efter år.
Nu kan tyckas att detta borde ha varit nog för att systemet för länge sedan skulle ha ändrats. Motståndet från främst Moderaterna och Liberalerna har dock varit robust fram till för ett par år sedan då de gick med på att utreda en ändring.
Denna utredning lade sitt förslag före jul. Och bankernas giriga jakt på våra pensionspengar ser åtminstone delvis ut att kunna stoppas.
Enligt förslaget ska statliga sjunde AP-fonden bli huvudalternativet där man ska kunna välja risknivåer.
Vill man gå utanför den statliga förvaltningen och fortsätta gynna bankernas vinster i stället för sin egen pension ska man göra det först efter ytterligare aktiva val men samtidigt dagens nästan 500 fonder minskas avsevärt.
Ändringen ska vara genomförd senast 2023.
Det som är förunderligt är att systemet inte ändras tidigare. Premiepensionen består av pengar som vi enligt lag måste avstå från för att spara till pensionen.
Då måste staten också tillhandahålla ett robust system för detta sparande. Detta har man inte lyckats med.
Att det dröjt tio år innan beslutet kan tas och ytterligare tre år innan det genomförs visar hur starkt de nyliberala idéerna om privatiseringarnas förträfflighet influerat dagens politiska samtal.
Nu ser vi trots allt en förändring.
Låt samma förändring ske inom privatiserad vård, skola och omsorg där en återförsel till offentlig regi i längden är en absolut nödvändighet.