Att privatiseringar ger samhällsvinster är humbug
De fria vårdvalen har ökat Stockholms kostnader med över fyra miljarder kronor och skapat en sned fördelning av vården. Det är klokt om motsvarande stolleprov inte genomförs inom arbetsmarknadspolitiken, skriver Arbetets ledarskribent.
Lagen om valfrihet (lov) ska inte vara utgångspunkt när den redan halvvägs slaktade Arbetsförmedlingen ska göras om i grunden.
Det blev resultatet efter hoten om en misstroendeomröstning mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark.
Tack och lov för den kompromissen. Den lagen har redan ställt till tillräckligt med bekymmer.
Centerns chefsideolog Martin Ådahl fick släppa på prestigen och backa. Han har en nyliberal övertro på privata lösningar, trots att det saknas både forskning och praktiska exempel på att marknaden är bättre än det offentliga på att sköta gemensamma uppgifter.
Det finns inte mycket som talar för att de som behöver mest hjälp från Arbetsförmedlingen skulle få det genom att välja mellan ett antal vinstdrivna privata företag.
Exemplen från sjukvården förskräcker. M-ledda Region Stockholm håller på att riva sönder hela sjukvårdssystemet genom en ideologiskt driven privatisering av vården.
Under finansregionrådet Irene Svenonius ledning har de inte bara byggt världens dyraste sjukhus i Nya Karolinska, skapat ett underskott på 1,6 miljarder kronor och varslat 600 anställda på skandalbygget.
De har dessutom infört 39 olika vårdval och de slår inte av på takten. Nu senaste privatiserades reumatologin, trots att både patienter och läkare protesterade och hävdade att reumatikervården fungerade bra i regionens egen regi.
Irene Svenonius och hennes kollegor i det blågröna styret lyssnade inte.
Det har de heller inte gjort på Statskontoret som redan 2012 varnade för att lagen om valfrihet medförde högre kostnader och inte garanterade ökad effektivitet.
Riksrevisionens rapport från 2014 som visade att det fria vårdvalet gjort det svårare att uppfylla kraven på likvärdig vård för alla och att de svårast sjuka ska prioriteras struntar de också i.
Riksrevisionen slog även fast att det fria vårdvalet gynnar patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status.
Irene Svenonius väljare med andra ord.
Resultatet är tydligt och avslöjande. I dag finns det 18 privata gynekologmottagningar att välja bland på rika Östermalm, däremot bara en enda i förorten Skärholmen.
Det råder fullständig etableringsfrihet och det betyder att de privata vårdföretagen etablerar sig där det finns gott om folk och pengar. Det ökar ojämlikheten, vilket inte verkar bekymra Svenonius.
Det betyder också att politiker sitter på läktaren och lämnar över styrningen av en allt mer uppstyckad vårdkedja till marknaden.
Två av tre vårdcentraler i regionen är privata och de tar gärna emot privatfinansierade försäkringspatienter.
Det har som väntat gått helt över styr. Nu finns var tredje hudläkare i landet i privata mottagningar i Stockholms innerstad.
Nu har Stockholm en extrem hög vårdkonsumtion, trots att folkhälsan är bättre än på många andra håll.
De fria vårdvalen har ökat regionens kostnader med över fyra miljarder kronor. Det är klokt om motsvarande stolleprov inte genomförs inom arbetsmarknadspolitiken.