Kultur av rädsla tystar Tokyos OS-byggare

TOKYO. I tunnelbanans kiosker säljs mjukisdjur, nyckelringar och krimskrams föreställande de officiella maskotarna Miraitowa och Someity.

Ett nyöppnat museum om den olympiska rörelsens historia har blivit ett populärt utflyktsmål. I biljettlotteriets första omgång anmälde 7,5 miljoner människor sitt intresse för att följa tävlingarna på plats.

Att säga att OS-feber har greppat Tokyo är en överdrift. Men med drygt sju månader kvar till den 32:a olympiadens sommarspel tickar nedräkningen ner och temperaturen upp.

Internationella olympiska kommittén har berömt mångmiljonstadens förberedelser. Samtidigt börjar en annan, mindre smickrande, bild att spridas.

Tre byggnadsarbetare har hittills mist sina liv inför olympiaden. Från Tokyos slutna byggarbetsplatser läcker vittnesmål om övertidshets, farlig arbetsmiljö och anställda som inte vågar säga i från.      

Betongarbetaren Haruto, som varit med och byggt spelens olympiska by, heter egentligen någonting annat. 

– Om mitt namn skulle synas i tidningen eller på nätet är jag orolig för påtryckningar från företaget, säger han.

På bygget var det i stället arbetsmiljön som oroade.

När tornkranar lyfter material ska riskområdet under spärras av, men på olympiska byn passerade betongblocken rakt över Harutos huvud. 

– Det var farligt. Även blåsiga dagar var vi tvungna att gå rakt under dem.

Men värst var stressen. Kraven att hela tiden jobba mer och i högre tempo. Haruto är i 60-årsåldern och kände sig tvingad att arbeta 60-timmarsveckor. 

– De försökte påskynda bygget och jag kände av pressen varje minut. Det var hela tiden deadlines. Oavsett väder var vi tvungna att nå målen.

OS-byggena skulle egentligen stått klara i november 2019. Nu anklagas huvudentreprenörerna för att runda säkerhetsföreskrifter och pressa ut fler övertidstimmar för att komma ikapp. 

Flera faktorer har bidragit till förseningarna.

Byggbolaget som renoverade tennisarenan i Ariake gick i konkurs och företaget som ansvarade för den olympiska simhallen visade sig ha fuskat med jordbävningsskyddet.

Men i två rapporter om spelens baksida pekar Bygg- och träarbetareinternationalen (BWI) ut en mer strukturell förklaring: kronisk brist på arbetskraft. 

Japan har världens äldsta befolkning samtidigt som födslotalen fortsatt sjunka sedan 1970-talet.

Arbetskraftsbristen hämmar hela landets ekonomi, men med 4,3 jobb tillgängliga för varje byggarbetare är den extra akut i byggsektorn.

Underskottet har fått ett antal olika följdeffekter. Som att Japan försiktigt har öppnat dörren på glänt för arbetskraftsinvandring – enligt BWI:s siffror finns nu drygt 50 000 migrantarbetare i byggsektorn – samt att den lokala yakuzan (maffian) startat ett slags brottsligt bemanningsföretag som rekryterat hemlösa för att bygga olympiska byn. 

Men för den stora majoriteten av byggarbetarna som är av japansk härkomst översätts arbetskraftsbristen i längre dagar och mindre ledighet.

Det är ett välkänt recept för ökad olycksrisk. I april 2017 fick övertidsarbetet dessutom direkt dödliga konsekvenser. 

”Det här är det enda svaret jag kunde komma på efter att min kropp och min själ nått sina gränser”, skrev 23-åringen som arbetat på Nya nationalarenan i sitt avskedsbrev. 

Månaden innan han tog sitt liv hade mannen arbetat 190 övertidstimmar.

Myndigheterna erkände sedermera självmordet som karoshi – död till följd av överarbete – och en efterföljande inspektion på arenan visade enligt nyhetsbyrån AP att anställda på 18 byggföretag månatligen arbetade mer än 80 övertidstimmar. Flera arbetade mer än 150 timmars övertid. 

Mellan 100 och 200 dödsfall klassificeras årligen som karoshi. Med 21 försök till eller fullbordade självmord år 2017 var byggbranschen den näst mest drabbade av alla sektorer.  

Japans mytomspunna arbetsmoral – länge en källa till nationell stolthet – har blivit en dödsfälla.

I ett senkommet försök att hämma destruktiv företagskultur trädde den 1 april landets första arbetstidslagstiftning i kraft.

Tillåten övertid begränsades till 45 timmar per månad och totalt 360 timmar per år, eller upp till 100 timmar i max sex månader vid tillfälliga arbetstoppar.  

Men byggsektorn undantogs helt från dessa krav under en femårsperiod. Då kommer spelen sedan länge vara över och olympiska byn ha konverterats till lyxlägenheter. Och, befarar BWI, fler byggnadsarbetare ha fått betala med sina liv.   

– Det här är en kritisk period. Nya nationalarenan ska vara klar väldigt snart och vi vet att det är i slutet av byggfasen som flest olyckor inträffar. Människor är trötta men måste ändå arbeta övertid. Och när det inte räcker så tar entreprenörerna genvägar som går ut över säkerheten, säger generalsekreteraren Ambet Yuson. 

– Det viktigaste för dem är att klara deadline, på bekostnad av arbetarna. Vi är mer oroliga nu än vi var förut. 

Idrottsfester som OS och fotbolls-VM lockar en global miljardpublik. För BWI är jätteevenemangen ett sätt att rikta sökljuset mot bristande arbetsförhållanden. 

– Sydafrikas tidigare president Nelson Mandela sade att sport kan förändra världen, säger Ambet Yuson. Det tror vi också. Men Mandela pratade inte bara om sporten i sig utan om samhället, om mänskliga rättigheter och om arbetstagarnas rättigheter. 

När världens blickar riktas mot värdlandet står facket redo med ett nyktert budskap. Att fotbollsfesten inte är en fest för den som lemlästas på jobbet.

Att talet om hur idrotten förbrödrar klingar ihåligt för migrantarbetaren som blir lurad på lönen.

Strategin tillämpades första gången i anslutning till herrfotbolls-VM i Sydafrika år 2010. Sedan dess har det globala byggfacket agerat blåslampa för schyssta villkor i länder som Ryssland, Storbritannien och Brasilien.

Att Tokyo tilldelades OS möttes inledningsvis av facklig entusiasm.

– Vi hade så höga förhoppningar, säger Ambet Yuson. 

Men arbetet har förts i motvind. Lokala fack hävdar att de trakasseras av myndigheterna, visselblåsarmekanismerna som införts fungerar inte och BWI har inte fått komma in på arenorna för att inspektera arbetsmiljön.

I den bemärkelsen har Japan intagit en mer antifacklig linje än den ofta utskällda diktaturen Qatar. 

– Vi har gett arrangörerna våra rapporter. De har sagt att de inte tror på innehållet eftersom deras entreprenörer hävdar att det inte stämmer. Jag frågade om de besökt arenorna, om de talat med arbetarna. De svarade ”nej”, säger Ambet Yuson.

BWI har erbjudit sig att arrangera ett möte mellan arrangörerna och de berörda arbetarna. Arrangörerna avböjde.

– Organisationskommittén har ingen aning om vad som pågår och inget intresse av att veta. Och om en arbetare slår larm kan han få sparken, säger Ambet Yuson.

I sina rapporter beskriver BWI hur en ”kultur av rädsla” hindrar byggnadsarbetare att rapportera om farliga villkor. 

– Japanska byggnadsarbetare är väldigt utsatta. De har inte kollektivavtal, de har inte fasta anställningar. De är nästan informella, säger Ambet Yuson.

När BWI intervjuade arbetare på OS-byggena saknade närmare hälften formella anställningsavtal. Dessutom anses andelen egenanställda – hitori oyakata – i Japans byggsektor ha ökat. Dessa omfattas inte av arbetsgivarens arbetsmiljöansvar eller samma försäkringsskydd.      

Men Haruto menar att oviljan att protestera har fler förklaringar än bristande anställningstrygghet.

Det handlar också om Japans hierarkiska arbetsliv. Att kritisera överordnade är alltid känsligt. Än mer så i en OS-satsning genomsyrad av politik och prestige.  

– Det är ett klimat av rädsla. Och min uppfattning är att det är ännu strängare när det gäller nationella projekt, säger han.

På det japanska byggfacket Zenkensoren, medlemsorganisation i BWI, stämmer viceordföranden Toitsu Nara in i bilden av att rädsla tystar förbundets medlemmar.

– Företagen uppmanar arbetarna att inte sprida information, att inte avslöja någonting. Det som händer på OS-arenorna är som statshemligheter.  

Samtidigt är även vice ordföranden själv påfallande försiktigt i sina uttalanden.

Toitsu Nara tonar flera gånger ner den kritik som framförs i BWI:s rapporter, trots att dessa baseras på vittnesmål från Zenkensorens egna medlemmar. 

Enligt flera källor med insyn är japanska fackförbund generellt försiktiga i sin retorik. Konflikter hanteras vid förhandlingsbordet i stället för i offentligheten.

Och på BWI uttrycker generalsekreterare Yuson förståelse för Zenkensorens varsamma synpunkter. 

– De slåss för det här, men självklart du måste läsa mellan raderna. När det kommer till kritan har de ett utsatt läge gentemot myndigheterna och är försiktiga. De är mer öppna när de pratar med BWI. Så vi tar täten i det här, men det är Zenkensoren som pratar med folket på marken.  

Kanske är det minnet av sommarolympiaden 1964 som spökar. Den gången presenterade sig ett nytt framgångsrikt Japan, som rest sig ur andra världskrigets aska, för omvärlden.

I dag befinner sig landet återigen i ett ansträngt läge, omsprunget som ledande tekniknation och med stora demografiska utmaningar. 

Tokyo 2020 ska visa att Japan fortfarande är en kraft att räkna med. När insatserna är så höga finns inget utrymme för smolk i den olympiska glädjebägaren. 

Haruto visar en bild han tagit med sin mobil. Det är ett anslag som satts upp inne på olympiska byn. 

”Berätta inte om bygget för någon. Om du gör det bryter du mot sekretessreglerna och kan skada projekt av nationell betydelse”, lyder texten. 

Arbetet Global får inte publicera bilden, logotypen för den underentreprenör han arbetat åt syns och Haruto är orolig det ska räcka för att identifiera honom. 

– Det bidrog till stressen, särskilt mentalt, säger Haruto. Jag har aldrig sett sådana affischer när jag varit på andra byggen.