Flera utvecklingslinjer kan urskiljas ur Statistiska centralbyråns (SCB) nya partisympatiundersökning.

Den mest tydliga är Kristdemokraternas totala kollaps.

KD har halverat sitt väljarstöd på bara ett halvår, en fullkomligt unik prestation i svensk politik.

En annan linje är den förväntade uppgången för Sverigedemokraterna och därtill ser vi en fortsatt oförmåga från Socialdemokraterna att öka.

Enligt SCB:s flödesstatistik har SD främst tagit sina nya sympatisörer från Moderaterna och ännu fler från KD. Flödet från Socialdemokraterna till SD är betydligt mindre.

Ändå borde KD:s utveckling studeras nogsamt av Socialdemokraterna.

Det är nämligen tydligt att Kristdemokraternas SD-vänliga taktik fullkomligt har misslyckats.

Förblindade av Sverigedemokraternas framgångar har KD gått från att driva en konservativ, humanistisk politik som satte familjen främst, till att bli ett parti som öser hat över invandrare och propagerar för mer militär och polis som ett universalmedel mot allt otäckt.

Det har ju gått bra för SD med en snarlik politik, så varför inte hänga på, verkar KD resonera.

Men resultatet har blivit att de KD-sympatisörer som inte är rasister lämnar partiet för Moderaterna, som än så länge har intagit en åtminstone något mer anständig linje.

Enligt SCB har en tydlig ström av väljare gått från KD till Moderaterna sedan i våras.

Och de KD-sympatisörer som vurmar för etnisk renhet och militära insatser har gått vidare till SD. Varför nöja sig med kopian då originalet finns endast ett snäpp bort på nationalisttrappan.

Och detta, att gå fram med ett annat partis politik, påminner om Socialdemokraternas problem: att driva igenom mittenpartiernas nyliberala politik har ju knappast givit fler väljare.

Det dröjde inte heller länge efter att SCB:s väljarundersökning hade presenterats förrän spekulationer om förändringar i Socialdemokraternas ledning återigen tog fart.

Dessa diskussioner har varit i omlopp en tid, där främst partisekreterare Lena Rådström Baastad fått stå i skottgluggen men där även Stefan Löfvens framtid ifrågasätts.

Och visst är det i den politiska verkligheten högst relevanta funderingar när Socialdemokratin inte lyfter.

Men främst gäller frågan inte personförändringar, utan politiken.

Januariavtalet var en katastrof. Det är bara att inse.

Visserligen går det inte att förkasta den goda ambitionen att undvika en regering bestående av M och KD vars politik skulle dikterades av det alltmer öppet antidemokratiska partiet Sverigedemokraterna.

Men eftergifterna till Centern och Liberalerna – som ju faktiskt befann sig i precis samma sits som S – blev alldeles för stora.

Att kompromissa är naturligt och nödvändig realpolitik i politiska samarbeten. Men här har Socialdemokraterna fullt ut gått med på att driva ett annat partis politik inom ett så viktigt område som arbetsmarknadspolitiken.

På samma sätt som KD:s väljare nu straffar partiet för att de har övergivit sin egen familjepolitik för SD:s hatlinje har Socialdemokraterna svårt att få ökat stöd när de driver Centerns extrema och impopulära nyliberalism i hamn.

Gårdagens SCB-siffror visade att 77,4 procent av svenskarna inte skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val i dag.

Då är det också övriga partier som representerar dessa 77,4 procent – också Centern och Liberalerna – som måste ta ansvar för att få till stånd en fungerande statsbildning, inte bara Socialdemokraterna.

Redan när avtalet undertecknades sade S-företrädare att det fanns så mycket utanför januariavtalet där det gick att driva kraftfull socialdemokratisk politik.

Så gör det då.

Att skrapa med foten och undra vad Centern i så fall skulle tycka leder till utplåning.

Driv Socialdemokratisk politik i alla möjligheter som bjuds, till exempel genom kraftiga reformer för att förstärka kommuner och vår välfärd.

Så får det bli upp till Centern och Liberalerna att välja mellan anständighet och rasism.