Balansen på arbetsmarknaden har rubbats de senaste årtiondena. LO-facken har tappat medlemmar efter 90-talskrisen när industrijobben försvann, men med alliansregeringens tillträde 2007 blev det ännu tuffare.

De var ute efter att försvaga den fackliga rörelsen och tyvärr lyckades de.

När borgerliga politiker och Svenskt Näringsliv talar om behovet av en mer flexibel arbetsmarknad är det ständigt ur arbetsgivarnas perspektiv.

De ska kunna justera för svängningar i konjunktur och efterfrågan, allt medan arbetarna får betala priset med försämrad anställningstrygghet och sämre arbetsvillkor.

Svenskt Näringsliv har visserligen rätt när de hävdar att antalet tidsbegränsade anställningar inte har ökat sedan 2005, men utredaren Mats Wingborg visar att antalet behovsanställda har blivit betydligt fler.

Vikariaten har minskat med 25 procent, de osäkra jobben har ökat med 29 procent. 

I dag lever 440 000 personer med att inte veta när de får jobba härnäst eller hur länge de får ha jobbet kvar.

I många fall får de vänta på ett sms för att se om de kan rycka ut med kort varsel till nästa arbetspass.

Tackar de nej får de kanske inte några fler sms. Sannolikheten att behovsanställningen ska sluta med ett fast jobb är inte stor.

Osäkerheten sätter sina spår. De kan inte skriva på ett hyreskontrakt eller ta ett lån. Att planera för framtiden och bilda familj blir svårt.

Allt oftare slutar det med stressrelaterade sjukdomar och även där drabbas de hårt. Sjukpenningen blir inte särskilt mycket att leva på när inkomsten varit ojämn och låg.

Det är inte någon överraskning att de mest osäkra jobben finns bland LO-medlemmar, kvinnor, utrikes födda och unga.

Det är inte heller någon överraskning att det är inom vård och omsorg, handeln, hotell och restaurang som de förekommer mest.

De behovsanställda står ofta ensamma, utelämnade till arbetsgivarens godtycke. Bara var tredje är med i facket och det är olyckligt.

De som behöver mest stöd och uppbackning får det inte. De borde lyssna på Joe Hill: ”Sörj inte, organisera er.”

Regeringen tillsatte i våras en utredning som ska se över hur arbetsrätten ska ”moderniseras”. Samtidigt ska utredaren föreslå hur den ”grundläggande balansen på arbetsmarknaden ska upprätthållas”. 

Det första uppdraget är en beställning från Centerpartiet och Liberalerna, det andra ett försök från Socialdemokraterna att hålla emot.

Ja, det är nödvändigt att hålla emot. Annars kommer antalet osäkra jobb att bara bli fler.

Otrygghet gör inte människor eller samhället starkare. Det får rakt motsatt effekt.