I sin höstrapport är LO-ekonomernas ord ovanligt tydliga om hur politiska förändringar har påverkat LO-anslutnas vardag:

För lite pengar läggs på välfärden, arbetsmarknadspolitiken monteras ned, de skatteförändringar som skett har så här långt endast kommit höginkomsttagare till del, pensionerna har urholkats och det finanspolitiska ramverket, med ett överskottsmål som hänger kvar sedan decennier, fyller inte längre någon funktion annat än att dra undan ytterligare resurser som skulle kunna ha lagts på förbättringar.

Det här är till stor del vad LO-ekonomerna sade redan i sin vårrapport, men det finns en klar förskjutning i bedömningen.

Oron är mer påtaglig. En förändring kan inte längre låta vänta på sig.

Det mest allvarliga i den kritik LO-ekonomerna framför är det faktum att Sverige gott och väl har råd med alla de förändringar som behövs.

Det är nämligen bara i Sverigedemokraternas konstruerade skräcksagor som Sverige har dålig ekonomi.

I verkligheten är vi snudd på ett positivt ekonomiskt unikum i Europa.

Det som saknas är de politiska viljan och de politiska besluten.

Sedan länge står det klart att Sverige har en mycket låg statsskuld i ett internationellt perspektiv, en så låg statsskuld att det menligt påverkar den ekonomiska utvecklingen negativt.

Vad LO-ekonomerna dessutom pekar på är att den finansiella nettoförmögenheten i offentlig sektor nu är så stor att vi inom kort kommer att ha lika stora överskott som skulder.

En situation för ett lands ekonomi som ingen seriös ekonom kan tycka är bra när konsumtionen i ekonomin samtidigt dras åt genom nedmonterade trygghetssystem och när sjukvård och omsorg står inför skriande behov för att klara att hålla arbetskraften frisk och arbetsför.

Enligt SKL, Sveriges kommuner och landsting, behöver kommuner och regioner öka sin personalstyrka med 200 000 personer bara för att behålla vård och omsorg på dagens nivå.

För att klara framtida behov anser nu LO-ekonomerna att 90 miljarder kronor måste skjutas till under de närmaste tre åren.

Andra bedömare har snarlika bedömningar.

Konjunkturinstitutet säger 80 miljarder. SKL säger 60 miljarder.

Och finansdepartementet själva säger 94 miljarder fram till 2026. 

Detta alltså samtidigt som Sverige har lysande ekonomi. Så – som sagt – pengarna finns ju där. Det är bara att använda dem.

Men i stället utlovar januaripartierna försämringar i a-kassan, en nedmontering av arbetsrätten, en slakt av arbetsförmedlingen och generellt mer urholkade välfärdssystem.

Att Sverigedemokraterna i detta läge försöker profilera sig som det nya välfärdspartiet är ingen större bedrift, i sin skuggbudget lägger sig SD på ungefär samma nivå som regeringen, alltså med betydande försämringar i arbetsrätt, välfärdssystem och arbetsmarknadspolitik.

Att de trots detta kan påstå sig stå för välfärd utan att bli utskrattade säger något om januaripartiernas låga nivå på sina satsningar.

Det är nu nödvändigt att politikerna lyssnar på LO-ekonomerna, inte minst av politiska överlevnadsskäl. 

Om januaripartierna inte lägger om sin politik blir den förda politiken annars en garant för det högerextrema Sverigedemokraternas fortsatta tillväxt.