Få kunde nog ana att Socialdemokraterna skulle bli så bakbundna av januariavtalet som de har blivit.

Centern och Liberalerna kallar sig liberala men driver i en internationell jämförelse en ytterlighetsvariant av marknadsliberalism. Här har båda partierna uppvisat en snarlik utveckling.

Annie Lööf gjorde sig av med den mer socialt inriktade falangen inom Centern i en intern infekterad kamp för några år sedan.

Och de kvarvarande socialliberala ledamöterna inom Liberalerna för en tynande tillvaro efter att Nyamko Sabuni valts till partiledare.

Dessa två partiers starka marknadsliberalism styr nu regeringens snabba nedmontering av arbetsmarknadens regelverk och missnöjet med att Socialdemokraterna tvingats samarbeta med Centern och Liberalerna är starkt.

Men fanns det någon annan möjlig lösning, då efter valet 2018?

Direkt efter valet fanns faktiskt en riktning bland främst en del fackliga företrädare att hellre försöka få till stånd ett samarbete med Moderaterna än med den liberala mitten.

Och tanken är faktiskt inte så förryckt som den i förstone kan låta.

Det ska naturligtvis genast sägas att den politiska förflyttning ut mot Sverigedemokraterna som såväl Moderaterna som Kristdemokraterna har gjort under senare tid hindrar allt vettigt samarbete.

Men internationellt är liknande samarbeten inte ovanliga.

Tyskland har prövat greppet med en ”stor koalition” mellan de tyska socialdemokraterna och Angela Merkels konservativa parti CDU (som till skillnad från de svenska Kristdemokraterna starkt lyfter mänskliga rättigheter).

I den tyska debatten har CDU utnämnts till segrare i detta samarbete sedan Socialdemokraterna fått ge upp mycket av sina grundkrav.

Slutresultatet är dock betydligt bättre än för de nederländska socialdemokraterna som efter en mandatperiod där de samregerat med landets liberaler i det närmaste helt utraderades i valet 2017 efter ett ras på en enda mandatperiod från 24,8 procent till 5,7 procent.

För de nederländska socialdemokraterna som regerade med liberalerna var samarbetet alltså en fullständig katastrof.

De tyska socialdemokraterna som samregerade med de konservativa klarade sig betydligt bättre.

Eftersom moderat politik är att återskapa det gamla klassamhället med en privilegierad överklass och en kuvad underklass så går det naturligtvis att ifrågasätta om det funnits några kontaktpunkter alls om de båda partierna hade börja diskutera en stor koalition.

Men trots ett skrovligt yttre finns en historisk samsyn när det gäller arbetsmarknadsfrågor, främst baserad på Moderaternas traditionella koppling till arbetsgivarnas organisationer.

Få robusta arbetsgivare eftersträvar den uppluckrade och regellösa arbetsmarknad som de liberala partierna Centern och Liberalerna hyllar, där de egna företagen konkurreras ut av mindre noggranna företag, ofta från utlandet, som tillåts lägga extremt låga anbud utan insyn.

När Saltsjöbadsavtalet slöts 1938 var dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen ivrigt pådrivande för att få ett avtal till stånd mellan arbetsmarknadens parter. En arbetsmarknad med fasta spelregler, sund konkurrens och fredsplikt var just vad arbetsgivaren ville ha.

Och det är just det som Centern och Liberalerna inte vill ha.

Arbetsgivarnas traditionella samarbetsvilja stäcker sig dock bara till att bejaka regelverket, inte att bejaka någon rättvis fördelning av produktionsresultatet.

Den genomgående linjen hos arbetsgivarna likväl som hos Moderaterna har därför varit att skapa så svaga fack som möjligt, fack som kan leverera fredsplikt men utan att ha kraft att ställa högre krav på löner och övriga arbetsvillkor.

Arbetsgivarna och de traditionella moderaterna vill alltså ha regler och avtal som stabiliserar arbetsmarknaden och den konkurrens de själva arbetar under men utan att behöva betala för mycket för det. 

Men en liberal anarki utan regler a la Annie Lööf är inget alternativ vare sig för arbetstagarna eller för seriösa arbetsgivare.

Här skulle vi alltså kunna skönja en gemensam linje mellan höger och vänster.

Men naturligtvis hade en stor koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna aldrig varit möjlig trots en viss samsyn runt arbetsmarknadens regelverk.

Konststycket att knåpa ihop en komplett budget som Moderaterna skulle kunna tänka sig att släppa fram skulle varit en alltför grannlaga uppgift.

Dessutom har Moderaterna under Ulf Kristersson, som sagt, alltmer färgats av Sverigedemokraternas politik och fjärmat sig från den samsyn på arbetsmarknaden som kanske hade varit möjlig.

Och även om Ulf Kristersson inte ser ut att bli en särskilt långlivad moderat partiledare tyder inget på att hans efterträdare, där Johan Forsell nämns som favorit, kommer att ändra denna kurs.

Vi kan alltså konstatera att Centern och Liberalerna driver sin slakt av regelverket mer extremt än någonsin, att Socialdemokraternas regeringskollega Miljöpartiet i vissa fall, ofta i de frågor som är viktiga för LO-anslutna arbetare, mer agerar som stödparti åt mittenpartierna än tvärtom och att Moderaterna som tidigare ville ha klara och tydliga regler på arbetsmarknaden om än med försvagade fackföreningar nu mer vurmar för SD:s starka hat mot arbetarrörelsen.

Så vad göra?

LO-fackens arbete med att värva medlemmar och stå upp för anställdas rättigheter blir i denna verklighet extremt viktig. Den fackliga organisationsgraden och det traditionella fackliga arbetet kan bli helt avgörande för framtidens utveckling.

När politiken lamslås av dåligt samverkande majoriteter och nationalkonservativa attacker måste de fackliga organisationerna stärkas. Det fackliga inflytandet måste bevaras och utvecklas, både i svensk politik och på EU-nivå.

Vi måste alltså åter lyfta de fackliga organisationernas grundläggande arbete. Vi måste organisera arbetare för att kollektivt kunna ställa krav.

De fackliga kraven på en lagstiftning som garanterar arbetare rimliga villkor för säkerhet och anställningstrygghet måste naturligtvis fortsätta.

Men där regelverket monteras ned måste den facklig styrkan in.

Och det är endast möjligt med en hög organisationsgrad.