Varför ska klyftor bekämpas med slöjförbud?
Arbetet Globals redaktör om hur en linje mellan vi och dom, region mot region, har gjort att ett parti som högerextrema Vox kan bli tredje största i Spanien.
På Calle Mármoles i spanska Málaga drogs en hårfin linje mellan vi och dom.
På den södra sidan av gatan tittade folk snett på de som gick i morgonrock och tofflor till matbutiken eller stod och kedjerökte. Kvarteren norrut, i området Trinidad, hade extremt dåligt rykte.
Där skulle man absolut inte parkera bilen. Var man tvungen att passera ena sidan av Calle Mármoles fick inget lämnas kvar på sätet, minsta lilla pryl måste läggas i handskfacket. En ”no-go” zon på sin tid.
Det har gått tretton år och troligtvis har gentrifieringen hunnit i kapp Trinidad. Men bilden av vi mot dom tycks aldrig suddas ut.
I Málaga var och är det område mot område. Men det var och är också stad mot stad.
När bilarnas registreringsskyltar visade var de kom från, med första bokstaven från respektive provins, var en resa från Sevilla till Málaga förenad med fara.
Gata mot gata, stad mot stad. Region mot region.
För många är den spanska flaggan så hårt förknippad med det gamla Spanien, där diktator Franco styrde fram till 1975, att den aldrig vajar.
För andra är det en symbol för att ena landet när invånare i Galicien, Baskien, Navarra och Katalonien inte känner samhörighet.
Det var därför som högerextrema Vox lyckades bli tredje största parti vid valet förra helgen.
Länge har Spanien varit nästintill unikt i Europa med noll representation av högerpopulister i parlamentet. Vox har inte kunnat anspela på hög invandring men har röstfiskat med slagord kring hoten från regionala krafter.
Människor räds hot ”utifrån”, oavsett om de kommer från katalanska politiker, flyktingar från Syrien eller romska tiggare.
Alla länder har vi mot dom. Europa, som haft politisk stabilitet, både i EU och inom respektive land, har nu svårt att skapa hållbarhet.
Det är som att debatten satts i en berg och dalbana-loop, där varje varv tar en extra retorisk tvist.
Vi mot dom har blivit visioner med exkludering. Från Polen till Brasilien utnyttjar makthavare situationen. Sociala- och ekonomiska klyftor ska bekämpas med abort- och slöjförbud.
Eller så anspelar regionala- eller nationalistiska separatister på hur mycket bättre allt blir, bara man lämnar dom andra. Som Brexit.
Förr stod länder i kö för att bli medlemmar i EU. Snart växer kön för att lämna.
Lämna är det nya inneordet – både för frihandelsavtal och geografiska områden.
Jag är ingen makroekonomisk expert, men det känns som en ganska enkel uträkning. Inkludering borde vara en mer lönsam historia än exkludering.