Endast få länder i världen driver samma extrema nyliberalism som den vi lyckats etablera i Sverige.

Chile är ett av dessa få länder. Och även där har privatiseringarna gått långt. Chile var också det enda land i världen som vid sidan av Sverige tillät ett fritt utflöde av skattepengar via privatiserade skolor.

Innan systemet stoppades i Chile.

Nu är Sverige, föga förvånande, det enda landet i världen där kranen av skattepengar fortfarande står flödande öppen för företagsägare som vill föra ut våra skattepengar till sina egna golfbanor i utlandet.

Men i dag måste Chile studeras närmare.

Som vi kan se i mediarapporteringen är hela landet på väg att rasa samman i en strid om resursfördelning.

Liksom i Sverige har privatiseringarna gått så långt att vanliga människors inflytande över sina egna liv har beskurits.

Liksom i Sverige har samhällets struktur monterats ned och en ny struktur av privatiseringar, konsulter, utflöde av skattepengar och kraftigt ökade inkomstskillnader har blivit följden.

De chilenska privatiseringarna är en karbonkopia av Sverige. Eller vice versa om man så vill.

Chile rasar samman under ett folkligt uppror mot ökade inkomstskillnader och över att kontroll och beslut över folks vardag överlåtits till kapitalägare och företag.

Livet har privatiserats och samhället struktureras utifrån vad som krävs för att de privata kapitalflödena ska rinna smidigast, precis som i Sverige när patienter förvandlas till kunder och patienternas sjukdomar inte bedöms utifrån hälsostatus utan utifrån privata företags vinst- och förlustkalkyler.

Chile har gått före oss på nyliberalismens extrema väg mot framtiden och chilenarna har nu valt upprorets väg för att få stopp på utvecklingen.

I Sverige kommer vi troligen inte att få se några uppror. Men reaktionen i Sverige är i grunden värre.

Här ser vi i stället hur nationalkonservativa krafter göds av nyliberalismens framfart.

Allt medan Liberalerna och Centern hyllar privatiseringarna och till och med har lyckats få in ett förbud i januariavtalet mot att regeringen över huvud taget ska få kritisera privatiseringarnas följder.

Att Sveriges marsch in i ett nationalkonservativt styre därmed understöds av de liberala partierna Centern och Liberalerna, partier som påstår sig värna människovärdet, är tragiskt och liknar ett klassiskt grekiskt drama.

De två liberala partierna stöder en S-MP-regering för att undvika att ge Sverigedemokraterna makt. Men de driver en politik som ger Sverigedemokraterna just den makt de vill undvika.

Euripides skulle inte ha kunnat skriva en tydligare tragedi.