Många pekar på att LO-samordningen i årets avtalsförhandlingar gick om intet som ett skäl till att Karl-Petter Thorwaldsson i dag meddelar att han avgår som LO:s ordförande vid kongressen nästa år, andra pekar på att medlemstappet fortsätter i flera LO-förbund.

Men även om dessa händelser knappast är gynnsamt för LO är det knappast heller skäl för LO:s ordförande att avgå.

I stället får man nog ta Karl-Petter Thorwaldson på orden.

Själv säger han att han inte nått ut med LO:s budskap under senare tid. Skulle han sitta kvar ännu en period skulle han, enligt hans egna ord, bli en ”lame duck”.

Uttrycket anspelar på en person som ingen lyssnar till eftersom denne är på väg att försvinna ur rampljuset.

Orden andas en övertygelse om en framtida hårdnande tillvaro för LO och dess förbund. Och ser vi till utvecklingen i svensk politik har han definitivt rätt. 

För LO har hamnat i en svår situation när regeringen har gått in i ett samarbete med Centern och Liberalerna som i flera stycken hotar stabiliteten på arbetsmarknaden.

Vi ser en nedmontering av lagen om anställningsskydd, en total rasering av arbetsförmedlingen, ett fortsatt gravt utnyttjande av utländska arbetskraft genom lagen om arbetskraftsinvandring som späder på lönesänkande krafter i ekonomin och som under mandatperioden enligt januariavtalet inte får förändras för de låginkomsttagare som blir lidande.

Hur LO-anslutna har bemött januariavtalet kan också ses som en vägvisare för framtiden.

Dagens regeringsbildning kom ju till för att förhindra att Sverigedemokraterna skulle komma till makten. Det var en hotande utveckling där det kraftigt arbetarfientliga partiet Sverigedemokraterna skulle få makt över en konservativ regering.

Dagens lösning var den enda möjliga konstellationen som hindrade att detta skulle ske.

Men de likaledes arbetarfientliga punkter som Socialdemokraterna i stället accepterade genom att skriva under januariavtalet blev partiet övermäktiga, speciellt i kombination med att de riktade satsningarna på att restaurera välfärden hittills har varit alltför magra.

Hur vällovligt det än var att försöka hålla SD utanför makten ser LO-anslutna i dag mer till vilken politik man får än till vilken politik man har undgått att få, även om denna politik skulle varit än mer arbetarfientlig.

SD förespråkar fortsatta angrepp mot arbetstagares rättigheter, nu senast genom kravet att avskaffa de regionala skyddsombuden.

Men LO-anslutna ser mer till vad som händer i dag med arbetsrätten och välfärden.

Det är därför ingen orimlig gissning att LO och dess ordförande som en långsiktig strategi måste agera väldigt tydligt för LO-kollektivet utifrån den politik som de facto förs.

Inför denna utmaning vill Karl-Petter Thorwaldsson efter åtta år som ordförande uppenbart bredda vägen för kommande åtta år.