”Alla lågavlönade måste upp i lön!”

Den kollektiva styrka som uppstår i stark sammanhållning arbetare emellan är svårövervinnerlig.

Seko står fast vid LO-samordningen eftersom vi är övertygade om att modellen är den just nu mest realistiska för att minska klyftorna mellan kvinnor och män, samt mellan arbetare och tjänstemän.

Det kommer dock att krävas mer än bara en enighet mellan de flesta LO-förbund; det kommer krävas ideologiskt driv, en avtalad procentsats för löneökningar som ligger närmre det faktiska löneutrymmet och ett aktivt medvetandegörande om vad som står på spel.

Industrin kommer gå först och teckna kollektivavtal och deras förhandlingsresultat kommer bli det så kallade märket.

När det sätts i enbart procent blir det svårt, läs omöjligt, att förändra de relativa inkomstskillnaderna mellan yrkesgrupper och klyftorna riskerar att växa.

I stället vill LO-samordningen ha en knä-modell, det vill säga ett låglönelyft i kronor för de med löner under 26 100 kr/mån kombinerat med procentuellt lönepåslag för övriga.

Det är den modell vi tror på för att nå LO:s mål om halverade löneskillnader mellan kvinnor och män till 2028. Ett mål som vi håller högt och är beredda att kämpa för.

Vi som skriver denna text kommer förhandla mot Almega för att förbättra Telekomavtalet, ett av de första kollektivavtalen som kommer att omförhandlas efter att industrin har blivit klara med sina förhandlingar.

Det är ett avtalsområde där det finns stora grupper lågavlönade men också de som har en lön högre än genomsnittsarbetaren.

Att peka ut enskilda yrkesgrupper och säga att de ska ha mer än städaren, kassörskan eller flaggvakten vid vägarbeten är en farlig väg att gå som riskerar att ställa arbetare mot arbetare och urholka solidariteten arbetare emellan och minska benägenheten att ta varandras strider

Ett typiskt avtalsområde som kommer gynnas av LO-samordningens modell där de som tjänar minst får mest i löneökning.

Det kommer att bli större löneökningar till de som sitter i kundtjänster och butikssäljare samtidigt som flertalet fälttekniker får löneökningar i procent.

Det är ingen hemlighet att Seko och de andra förbunden inom 6F förespråkade ett ännu högre knä, så att låglönesatsningen skulle omfatta fler, ge ännu mer till de med de lägsta lönerna och minska klyftorna tydligare.

Men vi tror att den här modellen med generella låglönesatsningar är den mest solidariska modellen som är möjlig att använda för att öka jämställdheten och jämlikheten på arbetsmarknaden.

Att peka ut enskilda yrkesgrupper och säga att de ska ha mer än städaren, kassörskan eller flaggvakten vid vägarbeten är en farlig väg att gå som riskerar att ställa arbetare mot arbetare och urholka solidariteten arbetare emellan och minska benägenheten att ta varandras strider.

Det faktiska löneuttaget och vad märket landar på är minst lika viktigt som själva modellen.

En anledning till att skillnaden mellan män och kvinnor inom arbetaryrken inte minskat och att tjänstemännen kunnat dra ifrån arbetarna i löneutveckling handlar om att märket varit betydligt lägre än det faktiska löneutrymmet de senaste 20 åren.

Det överblivna löneutrymmet har då genererat löneglidning i vissa yrkesgrupper men framförallt tillfallit tjänstemännen som har ett individuellt starkare förhandlingsläge än vad en arbetare oftast har.

Det hörs ibland, även från fackligt håll, att alla lågavlönade inte skulle vara felavlönade.

Det är inställning vi absolut inte delar.

Oavsett vad du jobbar med i Sverige på 2020-talet anser vi att man ska kunna bilda familj, ta hand om dem och ge dem trygghet utan att behöva leva i relativ fattigdom.

Då måste alla lågavlönades löner upp ordentligt, inte bara utpekade gruppers.