Ken Loach skildrar gigekonomins totala mörker

RECENSION. Ricky är arbetslös byggarbetare, Abby är biträde i äldrevården. De har två barn, tonårssonen Seb och yngre dottern Lisa Jane.

Familjen äger inte sitt hem. De tvingas hyra i ett fattigt område. När Ricky till sist lyckas hitta en inkomst så är det inte som anställd utan som franchisetagare på en budfirma.

Förmannen utlovar frihet. Du blir din egen. Ingen chef som säger till dig vad du ska göra och när. Har du ingen skåpbil erbjuds du hyra en på plats. Dyrt.

Familjen säljer Abbys bil som hon använder under sina vårdrundor för att investera i en egen. Men allt kommer ju bli bra. Jobbar Ricky bara hårt nog så finns det stora pengar att tjäna.

Så blir det givetvis inte. 

I stället visar regissören Ken Loach i nya filmen Sorry we missed you upp gigekonomins totala mörker. Budbilsförare som helt saknar den anställdes rättigheter men där skyldigheterna eskalerat till entreprenöriellt vansinne.

Chefen på speditörfirman är genuint ointresserad av eventuella kriser i privatlivet eller behov av läkarbesök. Går något sönder så är det föraren som blir betalningsskyldig.

Det handlar inte bara om gigekonomins konsekvenser för de längst ner på samhällsskalan. De får ta den synligaste smällen, men omvandlingen berör oss alla

Missar du din runda får du en sämre nästa gång. Missar du ännu fler får du i och för sig inte sparken, men blir av med jobbet lik förbannat. 

Det enda som räknas är att paketen ska fram. På ditt ansvar. Till kunder som med ett enkelt klick i en app sätter betyg på din service.

Din trevlighet. Din förmåga att leverera i tid som pressas tills du står inne i skåpbilen och kissar i en PET-flaska för att hinna med. Under fjortontimmars arbetsdagar.

Ingen, jag repeterar ingen, som ser Sorry we missed you kommer kunna med att klaga över uteblivna UPS-leveranser där budet påstått att du inte var hemma när du vet att du var där.

Samtidigt skildras Abbys tillvaro i vården, med samma leveranskrav och effektiviserade apprutter. Att orimligt snabbt försöka ta sig mellan människor med olika behov.

Hoppa lunchen för att en rörelsehindrad brukare känner sig ensam. Telefonsamtal under familjekvällen från en ensam vänlig pensionär som suttit timmar i sin egen avföring och inte har någon annan att vända sig till. En ständig känsla av stressande otillräcklighet.

Ovanpå det en tonåring där hemma som hellre snattar sprayfärg än går i skolan.

Det är ett arbetarpar som gör sitt bästa. Och ekvationen går helt enkelt inte ihop.

Under visningen kryper paniken över mig. Inte som det råa slag i ansiktet Loachs förra film Jag, Daniel Blake var. Sorry we missed you är inte heller det en subtil film, det är trots allt Ken Loach.

Men den kommer närmare alla oss som haft eller har en prekär anställning i entreprenörernas förljugna tidevarv. 

Avbrutna semestrar när projektdeadlines missats. Utebliven löneutveckling i åratal. På den lilla lön som finns. Helger och kvällar som upphör att existera i en fragmenterad verklighet.

Kampen för att upprätthålla den medelklasstillvaro mittenpartierna så högljutt lovade oss under Reinfeldtåren att den blev till ett krav. 

Skuldkänslor över att jobba jämt men ändå inte ha råd driver en till att bakom sin flickväns rygg söka på nätet efter resebyråer som erbjuder greklandssemestern på avbetalning. Den dyrköpta lärdomen att framgångssagan om att vara ditt jobb gjort dig fullständigt otillräcklig som medmänniska.

Jag lider så förbannat med Ricky och Abby där de pressas allt hårdare av kundens, leverantörens och omvärldens eskalerande krav utan att egentligen få något tillbaks för det.

Utom möjligen att kränkningarna tillåts fortsätta. Och det är ändå värt det. För alternativet – misslyckandet – är ännu värre. 

Att kastas ut från sin arbetsplats utan skyddsnät från en dag till den andra. Av chefer som enbart ser dig som någon som levererar eller ej. Och ju mer du levererar, desto mer höjs kraven – inte inkomsten.

Tills du slutat överprestera. Då är du irrelevant. En belastning. Och kan lätt plockas bort. Med en hushållsekonomi utan möjligheter till besparingar och en framgångskonsumtion anabolapumpad som en belgian blue genom belåning och kreditinstitut. 

Avsaknad av ett fungerande gemensamt som tar emot dig. Skammen över att misslyckas som familjeförsörjare. En besvikelse. För din partner. Dina barn. Hela din omgivning. Hellre då bara fortsätta.

Kämpa på i ensamhetens ekorrhjul, trots att du aldrig ser rikedomarna som utlovats som belöning för ditt hårda arbete.

Pressa dig upp på fötter människa. För vem ska ta hand om dig när du faller? 

Har man varit där så vet man.

Det handlar inte bara om gigekonomins konsekvenser för de längst ner på samhällsskalan. De får ta den synligaste smällen, men omvandlingen sipprar in överallt.

Välkommen lyckans smeder till det moderna samhällsfuskbygget.

Jag sätter mig på cykeln och rullar mot min arbetsplats. Då kommer tårarna.

Jag tror Ken Loach gjort årets bästa film.