Endast en ynka procentenhet skiljer nu Sverigedemokraterna från att bli största parti enligt DN/Ipsos.

Och även om andra opinionsinstitut inte visar fullt så höga siffror för SD är det tydligt att partiet är på uppgång. 

Senaste uppgången skedde efter 2015 och den stora flyktinginvandring som då skedde.

Men denna gång är det knappast invandringen som gynnar SD. Det är snarare den försämrade tilliten till vårt välfärdssystem som slår igenom.

Vi har sett en gradvis utarmning av vården, skolan och våra pensioner.

Vi har sett en fortsatt nedmontering av anställningstryggheten och vi 

drabbas av ständiga privatiseringskatastrofer, som nu senast vid upphandlingen av Apotekstjänst, som gör ägarna till skumraskbolag stenrika på våra skattepengar.

Och vi möts av en bostadsmarknad som kommit upp i fantasipriser.

Det har ruskat om stora delar av socialdemokratins väljare och skapat en grundläggande otrygghet.

När Socialdemokraterna ovanpå detta skrev under januariavtalet beseglades otryggheten ytterligare, något som Sverigedemokraterna kunnat utnyttja.

För först nu i höst ser vi januariavtalets stora inverkan på vanliga människors liv.

Det sker genom januariavtalets gigantiska sänkning av skatten för de allra rikaste, det sker genom avvecklingen av arbetsförmedlingen, och av januariavtalets krav på att ytterst med lagstiftning försämra anställningstryggheten.

Mittenpartierna Centern och Liberalerna har med stöd av Miljöpartiet till och med lyckats få in att lagen om arbetskraftsinvandringen, som är byggd utifrån arbetsgivarens önskemål om att få pressa ned lönerna, enligt januariavtalet uttryckliga krav måste tillåtas fortsätta pressa lönerna.

Centern lyckades till och med få in ett åsiktsförbud i januariavtalet.

I punkt 9 stipuleras det att inget av de partier som undertecknat avtalet får ifrågasätta privata företags gigantiska vinstuttag av våra skattepengar.

Den utveckling som följt på januariavtalet är förödande för Socialdemokratin eftersom den ökar otryggheten, även för de arbetare som inte drabbas personligen.

De vet alla hur lätt det är att hamna utanför och de behöver samhällets grundstöd på ett helt annat sätt än en medelklassvensk som har råd med privata lösningar.

Förändringarna får S-väljare att fly. Och de flyr knappast till de två nyliberala partierna Centern och Liberalerna som till stora delar format januariavtalet.

Och knappast till MP som varit pådrivande i ambitionen att bevara den lönesänkande avregleringen av arbetskraftsinvandringen.

I stället är det Sverigedemokraterna som lyckas framstå som det nya välfärdspartiet i gammal socialdemokratisk skepnad.

SD motsätter sig den gigantiska skattesänkningen för rika som regeringen genomfört. Och SD har skickligt lyckats omformulera sin gamla käpphäst om att alla invandare är parasiter som bör kastas ut.

Numera heter det i stället att SD vill satsa mer på välfärden för svenska folket.

Januariavtalet drogs i långbänk och Sverige stod en lång tid utan regering.

Men frågan är om inte långbänken blev för kort. Januariavtalet har saboterat mer än vad Socialdemokraterna inser.

När Martin Ådahl, Centerns arkitekt bakom januariavtalets arbetarfientliga arbetsmarknadspolitik, nyligen frågades ut under Arbetets temakväll för tidningens nya magasin stod det klart att Centerns framgångar i förhandlingarna kring avtalet var mer långtgående än vad Centern själva hade förväntat sig.

Trots en lång förhandlingsrunda verkar det alltså som att Socialdemokraterna sträckte fram näven och tog i hand alldeles för tidigt.

Till centerns överraskning. 

Så hur ska Socialdemokraterna nu gå vidare?

Det självklara svaret måste bli att partiet mer kraftfullt måste stå upp för en socialdemokratisk politik.

I de kvarvarande budgetarna fram till valet 2022 är regeringen tvungen att ta rejäla kliv upp för att trygga svenska arbetares vardag.

Och då räcker det inte med att säga att vi måste ta emot färre invandrare, vilket verkar vara många ledande socialdemokraters nya mantra.

Betydligt viktigare är att rusta upp a-kassan, höja pensionerna så att LO-anslutna som jobbat ett helt yrkesliv inte drabbas av risken att bli fattigpensionärer.

Och här räcker det inte med att höja garantipensionen för dem som inte jobbat. Det är de arbetande fattiga som ser sin välfärd kapsejsa.

Därutöver måste Socialdemokraterna restaurera försäkringsskydden.

Det är inte bara en garanti för dem som nu är sjuka utan ett bra försäkringsskydd garanterar en trygghet även för de LO-anslutna som varje dag går till sitt jobb men som inte har råd med privata sjukförsäkringar.

Även här måste tryggheten kännas.

Och för jösse namn, kör över åsiktsförbudets paragraf 9 i januariavtalet om privatiseringar.

Åsiktsförbud måste naturligtvis förkastas i en demokrati. Det får Annie Lööf i demokratins namn tugga i sig.

Så ta bladet från munnen och driv hårt den fullkomligt självklara linjen att förbjuda vinstuttag ur skattefinansierad välfärd och stoppa den förödande privatiseringen.

Gör vi inte det är haveriet runt det privata videouthyrningsbolaget som ville göra extra pengar på skattebetalarnas bekostnad och bytte namn till Apotekstjänst bara början.

Driver Socialdemokraterna på allvar alla dessa grundläggande trygghetsfrågor kanske partiet kan restaureras fram till valet 2022.

I annat fall växer SD vidare.