Oktobers trista elegans
Vi höstälskare måste förena oss till försvar för gråheten, färgerna, för långkok och raggsockor och lite tråkighet, skriver Arbetets krönikör.
Det är synd om hösten. Kommer som en grå våt filt och tränger undan den fagra sommaren, och gör folk deprimerade och dystra.
Vi som tycker om hösten känner oss lite udda, och blir tvungna att berätta för alla hur FINT det är om hösten, med alla färger, svamp, mustiga grytor som ska puttra lite stillsamt många timmar och ätas med potatis och gelé, allmänbildande studier kan påbörjas, förväntansfulla barn har en hel termin att se fram emot.
Ni vet.
Och de där som saknar sommaren fnyser och klär sig redan i september som vore det januari, och börjar drömma om nästa års klimatförnekande semesterresa.
För så konstigt är det – även om man älskar den svenska sommaren har väldigt många väldigt bråttom att resa härifrån till ännu varmare länder på sommaren.
Ni vet, för folk där är så spontana och glada, det finns så mycket att se.
Det finns en stillsam charm med september, och en trist elegans i oktober. November däremot kunde man ta bort
Säger folk som knappt sett Hemavan eller Kullaberg, men de är minsann hemtama på Mallis eller i London.
Nu har jag inte sett Kullaberg men jag har sett soptippar i Valencia i fyrtio graders värme och den doften glömmer man inte. Då är det -roligare med en rejäl gryta med rotfrukter och fond och billigt rödtjut.
Jag har jobbat utomhus större delen av mitt yrkesliv, och hösten är perfekt för det. Här finns inte vårens frusna lera eller överraskande snöfall i april, för det är lättare med regn i oktober.
Man sätter på sig en skjorta till, lyssnar på regnet mot hjälmen och fortsätter.
Ingenstans frodas jargongen som bland folk som jobbar sig blöta tillsammans.
Visst, det finns en sorg i att morgnarna blir mörkare och längre, och man måste tända upp i kök och arbetsbodar, men jag hör ju till de där som ser en skönhet i regnvåt asfalt eller dropparna i vattenpölar.
Man byter kläder under arbetsdagen, och garvar åt han som sätter på sig långkalsonger efter första november, oavsett om det är tolv grader ute.
Det är synd om hösten. Kommer som en grå våt filt och tränger undan den fagra sommaren, och gör folk deprimerade och dystra
Folk dräller paraplyer på tåg och kontor, och börjar påminna varandra om att inte glömma vinterdäcken, för när snön kommer i Stockholm kommer det mycket och för tidigt.
Det finns en stillsam charm med september, och en trist elegans i oktober. November däremot kunde man ta bort.
Man förstår att kungar dog då, det fanns väl inte mycket annat att göra.
Det är när vårhysterikerna börjar trigga varandra om sommarkläder, resor och uteserveringar, där de kommer sitta och huttra i april.
Till dess måste vi höstälskare förena oss till försvar för gråheten, färgerna, för långkok och raggsockor och lite tråkighet.
Utan den blir det ingen vår.
