Bör biblioteken privatiseras? Svensk kriminalvård? Våra högskolor och universitet? 

Hur är det med kulturen? Infrastrukturen?

Svaren från nyliberala politiker är allt som oftast ja. Allt som går att privatisera bör privatiseras..

Men har utförsäljningarna av välfärden inte nått en bortre gräns snart? 

Nej knappast.

Vi måste förstå att inget är heligt bland de mest extrema av liberaler. Det enda som en stat i deras mening bör förfoga över är polis, militär och rättsväsende. 

Allt annat bör säljas ut till högstbjudande.

Det räcker med att lyssna noggrant till den tokliberala tankesmedjan Timbro. I en debattartikel nyligen i Dagens Industri uppmanas de borgerliga partierna att inte stanna av i sina privatiseringsambitioner, att inte ”reduceras till att försvara 1990-talets valfrihetsreformer”.

De borgerliga partierna är för söliga enligt Timbro, de måste privatisera mer och snabbare.

Varför inte privatisera dricksvatten, föreslår de. Så galna är de.

Och visst är det obehagligt, för det är ju precis tvärtom. Det går alldeles för fort åt fel håll.

Det sjuka är att nya innovativa privatiseringsidéer i Timbros anda ändå ideligen poppar upp trots bevisen för dess negativa konsekvenserna.

Vi vet att det är dyrt och vi vet att det är vi skattebetalare som betalar.

Att utförsäljningarna kostar samhället mer än en helt igenom offentlig välfärd.

Ett av många exempel är utförsäljningarna i vårdvalsreformen i Region Stockholm som ökat kostnaderna för hudsjukvård med 138 procent, kostnaden för logopedi med 161 procent och kostnaden för fysioterapi med 200 procent.

Vi vet också att privatiseringarna gjort ett fåtal människor väldigt rika. 

Skattepengar har pumpats in i företagen för att slutligen landa i ägarnas fickor. 

Friskolorna går med enorma vinster rapporteras det. Nu senast stod att läsa att Engelska skolan och Academedia tillsammans gick med en dryg halvmiljard i vinst det senaste året.

Även vårdföretagen håvar in stora vinster. Attendo AB som driver äldre- och omsorgsboenden, och ägs av ett riskkapitalistbolag på Jersey och gick 2018 med 700 000 kronor i vinst.

Men har servicen blivit bättre med privatiseringarna? Nej, inget pekar på det. 

De ekonomiska styrmedlen har drivit upp incitamenten för företagsvinst framför kvalitet. Och det säger sig ju självt att något måste skäras bort i den ekvationen.

Vården har därmed blivit mindre tillgänglig, läkartiderna har kortats och det är svårare att få vård vid behov. Allt detta drabbar patientgrupper som svårt sjuka, multisjuka och äldre.

I skolans värld är konsekvenserna väl kända. Där har utförsäljningarna bidragit till större segregation och uppdelning mellan elever baserat på bakgrund.

Skolresultaten har blivit mer ojämlika och betygsinflationen har ökat.

Inte förvånande är personaltätheten i privatdriven välfärd också i snitt lägre och arbetsförhållandena sämre.

Inte nog med allt detta. Privatiseringarna är ofta rent rättsosäkra.

Den hafsiga apoteksutförsäljningen som genomfördes 2009 är ett sådant exempel. Det är bara en tidsfråga innan riktigt allvarliga konsekvenser uppdagas av att apotekens tillhandahållande av livsviktiga mediciner blivit underordnad försäljningen av kosmetika.

Frågan vi måste ställa oss är vad som kan avskräcka från fler galna borgerliga experiment framåt.

Hur långt måste detta pågå innan privatiseringarna avtar eller stoppas?

För till och med det dyraste skandalomsusade exemplet, Nya Karolinska Sjukhuset, verkar bara inspirera till större borgerlig experimentlusta.

En sak är säker. Vi kan inte bara se på medan denna galna privatiseringscirkus pågår.

För medan företagsägare och riskkapitalister skor sig på allmänhetens pengar urholkas välfärden och landet slits isär. 

Den galna privatiseringscirkusen måste få ett stopp.