Dags för miljonbygge 2.0
När både bopris och byggkostnader exploderar är högerns recept mer marknadshyror, trångboddhet och lägre standard. Men i stället för att gå bakåt i historien måste staten aktivt gripa in på bostadsmarknaden, skriver Arbetets politiska redaktör.
Svensk bostadsmarknad är nog världshistoriens bästa exempel på när marknaden fullständigt misslyckas.
Det samhället efterfrågar är tillgängliga bostäder till rimligt pris. Men det enda marknaden kan erbjuda är extrem bostadsbrist och skyhöga priser.
Det båtar dock föga att skälla på byggbolagen. Landets byggherrar är inte hungrande bestar som älskar att tillfoga svenska folket största möjliga bostadsbrist.
Nej, de är vinstdrivande företag som följer gängse marknadsprinciper; kan de göra vinst på ett hus byggs det, kan de inte göra vinst så byggs det inte.
Och det är här som marknaden har havererat.
I en granskning av Delegationen Bostad 2030, ”Att bygga Stockholm”, visar Lars-Fredrik Andersson, docent vid Umeå universitet, att boendekostnaden aldrig tidigare varit så hög under de 140 år det går att följa statistiken.
Men aldrig tidigare har heller kostnaden för att bygga varit så hög.
Det är alltså inte mer lönsamt att bygga nytt i dag än för 30 år sedan.
Så vad gör man åt det?
Mycket av debatten handlar om att på olika sätt minska de höga byggkostnaderna.
I de partiöverskridande samtal om byggmarknaden som hölls för några år sedan diskuterades också en mängd förslag om hur kraven vid nybyggnation skulle kunna sänkas.
Utan hissar, med sämre isolering mot buller, bort med anpassning för rörelsehindrade och framför allt, med mindre utrymme för var och en av de boende, varför inte få tillåtelse att packa in två barnfamiljer på en yta där det tidigare bodde en, kan byggpriset sänkas.
Och trots att S-MP-regeringen gick långt i att montera ned de byggregler som folkhemmet skapat gick de inte tillräckligt långt, ansåg Alliansen, och någon partiöverskridande överenskommelse om bostadspolitiken slöts aldrig.
Centern vill börja i andra änden. I stället för sänkt standard vill de höja priset för boendet ännu mer och i januariöverenskommelsen fick Centern igenom att fria marknadshyror ska gälla i all nyproduktion.
När folk inte har råd att bo tror Centern alltså uppenbarligen att ännu högre hyror ska lösa byggproblemen.
Denna logiska kullerbytta kan möjligtvis förklaras med att Centern ändå inte anser att boende behövs för de barnskötare som tar hand om våra barn, för de undersköterskor som jobbar på våra sjukhus, eller för bussförare, butiksanställda, elektriker eller egentligen för någon annan än de högst avlönade.
Det konservativa blocket å sin sida vill gå en annan väg och aktivt öka bostadsbristen ännu mer.
I den M-KD-budget som med SD:s helhjärtade röststöd klubbades för 2019 stoppades de statliga investeringsstöden med omedelbar verkan, vilket skapade en tvärnit för tusentals planerade och i vissa fall redan påbörjade bostadsprojekt över hela landet.
Logiken här, om det nu finns någon logik, torde vara att ännu större bostadsbrist trissar upp priserna så att byggbolagen får tillräckligt stora vinster.
Och vanliga människor har fått skuldsätta sig genom en formlig explosion i bolån.
Men trots att marknaden i dag svämmar över av lånemöjligheter har en kvinna i 40-årsåldern med två barn och genomsnittlig inkomst inte råd att köpa en trea i någon av Sveriges 20 största städer.
Och hyrorna på nybyggnation är ofta skyhöga.
Det är alltså fullkomligt uppenbart att staten måste ta ett betydligt större ansvar för att bryta utvecklingen och återta kontrollen över Sveriges byggande.
Att gå vidare med statliga investeringsstöd och lånegarantier bör vara prio ett.
Därutöver måste staten och kommunerna komma överens om hur problemet med de i dag höga markpriserna ska lösas utan ekonomisk förlust för kommunerna.
Och till det bör läggas LO:s förslag om att skapa ett statligt byggbolag.
De borgerliga förslag som nu dominerar debatten syftar alla till att öka klassklyftorna genom marknadshyror, trångboddhet, sämre standard och ökad skuldsättning för hushållen.
Men med ett statligt bostadsbolag kan vi som på 1960-talet bygga lägenheter med rimliga bokostnader.
Det är dags för ett miljonprogram 2.0.