Annika Strandhäll hade egentligen aldrig någon chans att rätta till det socialförsäkringssystem som monterats ned av den tidigare borgerliga regeringen.

Därtill var hennes eget parti alltför otydligt om vilken färdriktning man önskade sig.

Att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringssystemet blev ett självklart första steg för den nytillträdda socialdemokratiska regeringen 2014. Men därefter gick utvecklingen i stå.

I stället gav den socialdemokratiska regeringen genom ett regleringsbrev Försäkringskassan i uppdrag att minska sjukpenningtalet till max 9 dagar per person och år.

Eftersom denna sänkning alltså skulle ske inom sjukförsäkringens egen ram resulterade det i en hårdare bedömning av begreppet sjuk.

Och folk kastades ut ur försäkringen in i ett ingenting där deras sjukpenning drogs in när deras arbetsförmåga jämfördes med alltmer konstlade sysslor som aldrig funnits på arbetsmarknaden.

Och på finansdepartementet omvandlades de sänkta utgifterna på sjuka till extra pengar som slängdes in på andra ställen i budgeten. 

Och det är här den stora konflikten ligger. 

Styrkebalansen mellan finansdepartementet och socialdepartementet har under senare år blivit alltför stor och vittnar om en politik som blivit kameral och fjärmat sig alltför mycket från ideologisk vilja.

Socialdemokratiska regeringar har traditionellt haft mycket starka socialministrar, som Gustav Möller och Sven Aspling vilka tillsammans innehade ämbetet i över 30 års tid.

Att Gunnar Sträng, vår längste finansminister, satt som socialminister i fyra år innan han blev finansminister 1955 var säkert också en starkt bidragande orsak till att det svenska välfärden och socialförsäkringarna aldrig stoppades undan i hans budgetar utan tvärtom lyftes fram och byggdes ut.

Men därefter kom en förändring när högern och det svenska näringslivet allt hårdare förde ut propagandan om samhällets ”tärande” element som fick bidrag från den ”ofantliga” sektorn, allt i syfte att sänka de egna skatterna och så småningom också med ambitionen att kunna profitera på de skatter andra betalar genom att propagera för privata vinstdrivande utförare inom skattefinansierad sektor.

Socialdemokraternas kapitulation i denna kamp åskådliggörs tydligt under Lars Engqvist (S), tid som socialminister under 2000-talets första hälft.

Enqvist lät sitt departement, socialdepartementet, konstruera ett förslag till en ny sorts aktiebolag som inte skulle få ge utdelning till ägarna.

En specialdesignad företagstyp som skulle ge den ”valfrihet” som privatiseringsivrarna sade sig vurma för men som garanterade att skatter inte förskingrades. 

Förslaget kastades i papperskorgen. Det var ju inte mer valfrihet som privata vårdföretag traktade efter. De törstade efter våra skattepengar.

Undfallenheten mot privatiseringsivrarna var stor även inom socialdemokraterna som under den här tiden alltmer sjöng marknadskrafternas lov i ett försök att lägga sig så nära de borgerliga partierna som var politiskt möjligt i jakt på fler väljare.

Och socialministerns och socialdepartementets styrka kringskars ytterligare. 

Under den borgerliga regeringens två mandatperioder 2006-2014 stadfästes nedmonteringen av våra välfärdssystem.

Den liberala garantin för ett någorlunda bibehållet socialförsäkringssystem, som funnit under regeringen Bildt på 1990-talet då folkpartisten Bengt Westerberg var socialminister, lyste nu med sin frånvaro och kristdemokraternas Göran Hägglund gjorde som socialminister under regeringen Reinfeldt i stället processen kort med sjukförsäkringen.

Och därefter har den inte återhämtat sig. Från Socialdemokraterna krävs nu ett betydligt större fokus på socialförsäkringssystemens hållbarhet och det kräver en bättre maktbalans mellan finans- och socialdepartementen.

Vi får därför hoppas att Ardalan Shekarabi ges det utrymme som krävs för att lyfta socialdepartementets frågor.

I en text som denna måste också sägas:

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll avgår efter dödsfall i familjen.

Att läsa de kondoleanser efter dödsfallet och lyckönskningar inför framtiden från övriga partier sker dock med blandade känslor. Och när det gäller Sverigedemokraterna känns dessa kondoleanser både konstruerade och förljugna.

Vi vet ju alla vilka hatstormar detta partiets anhängare har öst över Strandhäll under åren som varit, hatstormar som den senaste tiden blandats med jublande hån efter den tragik som drabbat Strandhälls familj.

När det gäller att avhända sig varje mänsklig anständighet intar extremhögerns hån och hat en ledarposition.