”Varför upplevs reformen om utvecklingstid som så hotande?”

Miljöpartiets förslag ”utvecklingstid” närmar sig en modernare och sundare syn på människans suveränitet och plats i arbetslivet. 

En hade hoppats på en vidsynt analys och ett öppet bemötande. Istället följer samma ängsliga tankemönster som förut, när vi pratat om långt mer dramatiska reformer för ett humanare samhälle för alla. 

När Isabella Lövin intervjuas om reformen som ger möjlighet till fortbildning, står det tydligt hur cementerad rädslan för innovationer i arbetsmoralen är i de djupa folklagren. 

Så pass att journalister och andra inte tar in att detta inteliknar det friår MP föreslagit för flera år sen. 

Större frihet frigör enorma krafter inom människan. Det är inget att vara rädd för

Varför är tanken på vår frigörelse så skrämmande? Det är som att rädslan för att folk ska få tillgång till sina egna liv, på riktigt skakar om samhällsjälen.

Det är anmärkningsvärt att vi inte kommit längre. 

Den förlegade synen på vår strikta relation till arbete och så kallad framgång, är på allvar något vi kommer att få lämna bakom oss. Hur smärtsamt det än är. 

Vi återkommer till detta enda rätta; att släppa gammal moral och vänja oss vid en mer öppen blick på varandra och våra olika roller i samhället. 

En ny sorts individualism i ordets vackraste bemärkelse. 

När kraft frigörs i oss att forma våra egna liv, innebär det också ökad tilltro till andra. 

Men som samhället är uppbyggt nu, föds avundsjuka, när en annan ordning föreslås. 

Då infinner sig rädslan att bli förfördelad, utnyttjad, för att någon annan ligger på soffan medan du arbetar i ditt anletes svett. 

Jag menar att de slutsatserna bygger på okunskap och en ovilja att lyfta blicken förbi det invanda.

Vi är många som i många år debatterat fördelarna med robotisering och digitalisering som en positiv utvecklig för att frigöra mer värdefull tid. 

Vi har försökt få politiskt gehör för den revolutionerande reformen med basinkomst, vars fördelar är den enda vettiga lösningen på våra ekonomiska och allmänmänskliga problem.

En utvecklingstid för att höja kompetenser är ett litet steg i rätt riktning, så som även Vänsterpartiets förslag om förkortad arbetstid, men det är långt ifrån de radikala förändringar som en svajig osolidarisk samhällsekonomi, lik den vi har idag, kräver. 

Miljöpartiets förslag ”utvecklingstid” närmar sig en modernare och sundare syn på människans suveränitet och plats i arbetslivet

Vi kan inte fortsätta skapa budgetar som bara gynnar de som redan sitter säkert, vi måste se till alla medborgare och allas rätt till ett värdigt liv i trygghet och frihet. 

Vi föds alla lika nakna och får lära oss som barn att ”göra rätt för oss” men ingen frågar vad vi själva tycker är rätt för oss. 

Vi borde ha en självklar rätt att göra vad vi vill här på jorden. Varför upplevs det så hotande med basinkomst, friår eller en kompetenshöjande arbetsmarknadspolitisk åtgärd? 

När vi anar att vi skulle kunna göra något utanför ekorrhjulet eller rentav få våra egna dagar i besittning – så svider det i någon högljudd del av själen på många och väcks svåra känslor som tar sig uttryck som hård moral och sträng plikt. 

Beror det på att vi vill något annat med våra liv än att bli de arbetsmaskiner som samhället kräver? 

Är det avundsjuka? Eller är det rentav en sund liten röst som gör sig hörd, som vet att vi gått vilse i arbetslinjens trasselsudd? Kanske är det så att vi större delen av våra liv befinner oss på en annan plats och gör andra saker än det vi skulle vilja? 

Det uppskruvade tempot leder till en olycklig utveckling om vi inte börjar ta de ökande stressrelaterade sjukdomarna till följd av livsstil på allvar. Det gäller både vårt jordklot och alla som befolkar henne. 

Dessutom ökar prekariatet och att allt fler marginaliserade personer förnedras, samtidigt som fördelningspolitiken kantrar framför våra ögon. Fler och fler röster talar om att vi jobbar för mycket, men kanske det handlar om vad vi jobbar med, som är den springande punkten. 

I vår tid är unga extremt pressade att duga i konkurrensen och att positionera sig för att inte hamna i marginalen.

I en värld där unga ser att normen blir att sparka nedåt och slicka uppåt, lär sig framtidens medborgare att se till andra värden än de vi ursprungligen, som del av den blomstrande planeten, var menade för. 

Skövlandet av naturresurser är förödande, inte bara för planetens fortlevnad, utan även för oss som fungerande art. 

Vårt förtroendekapital på den här jorden är snart tömt. Det kapitalistiska experimentet har pågått länge nog, det är tid för något nytt.

Människan vill arbeta av ren lust och nödvändighet. För sig själv och det samhälle hon har rätt att vara en del av.

Större frihet frigör enorma krafter inom människan. Det är inget att vara rädd för.