Människor ska inte behöva dö i onödan. Det är en demokratisk grundprincip.

För det är inte bara ovärdigt en rättsstat att lättvindigt slarva bort människors liv. Det är moraliskt och rättsligt fel.

Ändå händer det. 

Vi låter kvinnor slås ihjäl av våldsamma män. Vi låter arbetare dö på landets arbetsplatser. Och vi låter gängkriminaliteten skörda allt fler liv.

Det är därför helt riktigt att regeringen nu tar rejäla krafttag mot gatuvåldet. Mot gängkriminaliteten och mot dödsskjutningarna.

Den otrygghet som väldigt många upplever, inte minst i landets mest segregerade förorter, måste få ett slut. 

Men hur vore det med samma typ av breda politiska krafttag mot landets arbetsplatsolyckor med dödlig utgång? Eller mot det dödliga våldet mot kvinnor? 

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen. I det stora hela går det mesta faktiskt åt rätt håll i vårt land. 

Sverige har internationellt sett väldigt låga dödsfrekvenser av både våld och olyckor.

Det dödliga våldet sett över tid har minskat betydligt och dödsolyckorna i samhället i stort ligger på samma nivåer sedan 90-talet.

Det som sticker ut, förutom det ökade gängvåldet, är två saker. 

För det första är det de ökade antalet dödsfall på arbetsplatserna. 

Sedan 2016 har de ökat med hela 30 procent. Bara hittills under september månad har tre personer omkommit på jobbet.

En 24-årig praktikant på en verkstad i Umeå efter att ha fått ett lyftredskap över sig, en 55-årig byggnadsarbetare av ett högt fall i Västerås och en 52-årig man efter att ha klämts ihjäl av en grävmaskin i Spannarp. 

Det andra som bryter den allmänna positiva trenden är det dödliga våldet mot kvinnor. Enligt Brå har antalet kvinnliga dödsoffer i parrelationer fördubblats mellan 2017 och 2018. Detta är ytterst allvarligt.

Visst är det bra att regeringen pratar om en nolltolerans mot döden på jobbet, men ord räcker inte när fler arbetare tillåts dö.

Att bidra på ett hörn till ideellt drivna kvinnojourer och tro att det räcker är oanständigt för vilken regering som helst. För en uttalat feministisk regering är det chockerande att inte mer görs.

I stället borde initiativet om ”gängsamtalen” med breda och sammanhängande satsningar vara en given modell framåt. 

För visst borde vi kunna räkna med att det politiska intresset är lika stort för att stoppa mäns mord på kvinnor och för att stoppa dödsfallen på arbetsplatserna som det är när det kommer till dödskjutningar på gatan?

Intresset borde vara lika stort. För vi måste komma åt våldet i samhället i stort. Och vi måste värdera människoliv lika på alla fronter, också på landets arbetsplatser.

Så medan Mikael Damberg ansvarar för de breda satsningarna kring gängproblematiken, vilken minister åtar sig att inleda högprioriterade samtal för komma åt våldet mot kvinnor och för att förbättra arbetares undermåliga arbetsmiljö?