Nej, avtalsförhandlingarna handlar inte om lägsta möjliga löner
Det är inte mer än rätt att även arbetstagarna får del av de senaste årens höga produktion och lönsamhet, skriver Arbetets ledarskribent
Avtalsförhandlingarna inför 2020 har påbörjats och det är tydligt hur parterna på varsitt håll vässar sina knivar.
Och det är verkligen inget enkelt utgångsläge som avtalsförhandlingarna står inför.
Svenskt Näringsliv släppte i veckan rapporten ”Det ekonomiska läget inför avtalsrörelsen 2020”, något som behöver ses som ett första ordentligt bud från arbetsgivarsidan.
Inte alls otippat vill arbetsgivarorganisationen se en nedväxling i lönekostnaderna framåt.
”I skenet av de många utmaningarna den globala ekonomin står inför bör svenska löneökningar bli återhållsamma för att på bästa sätt kunna bidra till förbättrad konkurrenskraft för svenska företag”, står att läsa i rapporten.
Det ekonomiska läget och oron för en lågkonjunktur gör att meningarna är delade mellan fack och arbetsgivare.
Hur företagens produktion, konkurrenskraft och lönsamhet ska hållas stark samtidigt som arbetslösheten ska hållas nere.
Att Svenskt Näringsliv sätter företagen först är inget man hymlar med och inte särskilt konstigt i sig. Det är trots allt deras roll gentemot sina medlemmar.
Men den nattsvarta bilden de målar upp behöver också läsas i det perspektivet. Det finns för arbetsgivarorganisationen inget att vinna på att verka det minsta optimistisk inför framtiden.
För rent krasst slåss de i förhandlingarna bara om att öka företagarnas vinst.
Att Svenskt Näringsliv dessutom driver en tydlig linje om att lönespridningen måste bli större, att löner för vissa yrken måste sänkas, är en del av samma strategi.
Som Katarina Lundahl, chefsekonom på Unionen, mycket riktigt betonade i ett samtal om Svenskt Näringslivs rapport finns det inget fog alls för en nedväxling av lönerna.
Tvärtom.
Lundahl betonade att Sveriges företag redan har förhållandevis låga lönekostnader internationellt och att industrin redan har gjort en justering av lönerna efter finanskrisen.
När det finns utrymme att investera i det viktigaste som företagen har – arbetskraften – så ska detta prioriteras.
Självklart ska parterna ta ansvar i samhällsutvecklingen och verka för att motarbeta arbetslöshet.
Men det finns ingen inneboende motsättning i ett fortsatt starkt företagande och ökade löner.
Det är trots allt inte mer än rätt att även arbetstagarna får del av de senaste årens höga produktion och lönsamhet.
