Budgeten för 2020 får svensk fackföreningsrörelse att rysa.

Och det vet Magdalena Andersson.

Här finns inte den satsning på större matchning som behövs på arbetsmarknaden och här finns inte tillräckligt med medel till kommunernas kraftigt underfinansierade budgetar för löner till undersköterskor och andra anställda inom välfärden.

Vi ser vidare en stor klyfta mellan budgetens dyra, breda och sedan länge utdömda satsningar för att få långtidsarbetslösa i arbete och de reformer som verkligen ger resultat.

Den meningslösa breda sänkningen av arbetsgivaravgiften kostar statskassan 1,7 miljarder kronor under 2020 medan fruktbara reformer, som etableringsjobben, stannar vid endast 47 miljoner.

Statsbidragen till kommunerna höjs med fem miljarder kronor.

Det är en nödvändig markering mot den orimliga nedprioritering av kommunernas välfärdsproblem som de konservativa partierna SD, M och KD drev igenom med den servettskissbudget som ännu ligger fast för 2019.

Men när kommuner och landsting redan nu har stora problem med att klara sina välfärdsåtaganden måste det statliga bidraget höjas ännu mer för att täcka behovet av framtida personal inom välfärden.

De kommuner som tagit emot flyktingar har i många fall fått ökade kostnader under integrationstiden.

Men de initialt höga kostnaderna för integrationen för enskilda kommuner får aldrig ställas mot de övriga på många håll redan ansträngda kommunala åtagandena.

Naturligtvis inser Magdalena Andersson det här och den dryga halva miljard kronor som hon nu avsätter till kommuner med social utsatthet och till dem som har tagit emot många nyanlända kommer med stor säkerhet att behöva kompletteras.

Den överlägset största posten i budgeten är dock kraftiga skattesänkningar.

Därför är budgetens utpräglade slagsida till högavlönades fördel ingen överraskning.

En mindre del av skattesänkningarna utgörs av en legitim sänkning av pensionärsskatten.

Men lejonparten går till det svenska samhällets absolut högst avlönade elit, antingen i direkt skattesänkning genom att värnskatten slopas, eller genom den nyss nämnda frikostiga sänkningen av arbetsgivaravgiften.

Och resultatet blir precis som förväntat.

Klyftorna ökar och de förbättringar vi behöver på svensk arbetsmarknad skjuts på framtiden.

Är detta då en socialdemokratisk budget? Nja, knappast, och Magdalena Andersson var redan på morgonens presskonferens angelägen om att förklara att värnskatten skulle ha varit kvar om Socialdemokraterna ensamt fått bestämma.

I stället framstår nu stora delar av budgeten som något som katten har släpat in och som matte och husse har svårt att parera eftersom det tillhör kattens rovdjursinstinkter.

Därför ser vi Centerns gåva till Sveriges arbetsgivare i form av sänkt arbetsgivaravgift.

Och därför innehåller budgeten den borttagna värnskatten som Liberalernas med störst stolthet dragit in på hallgolvet.

Att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni som första kommentar till budgeten säger att rättsväsendet fått för lite penar är därmed ett rent populistiskt utspel.

Pengarna finns ju där, hela 6 miljarder kronor har Liberalerna genom den borttagna värnskatten givit till Sveriges högst avlönade.

Är det då så att Liberalerna hellre vill gynna högavlönade direktörer än att stoppa skjutningarna?

Nej, så är det naturligtvis inte, men det kunde vara klädsamt om Liberalerna tog ett eget ansvar för de budgetposter de driver igenom.

Visst finns där också ljuspunkter i budgeten på arbetsmarknadens område, bland annat genom något fler i etableringsjobb och en nysatsning på kunskapslyften.

Det dyra friår i ny tappning som Miljöpartiet lyckats trycka in i budgeten kommer dock bara marginellt att förbättra svensk kompetensutveckling.

Men som helhet får 2020 års statsbudget ses som det år då Socialdemokraterna gick Januariavtalets övriga partier till mötes.

Nästa år måste budgeten baseras på en mer realistisk och rättvis syn på svensk arbetsmarknad.