Häromdagen skulle jag leta efter brandskyddslagstiftning på nätet, och det slutade med att jag numera kan jättemycket om pärlfiskare i Jokkmokk på 1800-talet.

Det bara blev så, en planlös rundvandring på Wikipedia om saker jag inte alls visste att jag ville veta.

För vi verkar vara två sorters människor när det gäller nyfikenhet.

Dels de som då snokar reda på nåt dokument som rör brandskydd i provisoriska lokaler (på byggarbetsplatser skyndar jag mig att tillägga).

Dels vi andra, vi som tycker att det är ett lattjo efternamn på nån utredare och raskt snokar vidare, för nånstans i bakre hjärnan klickade nån krets till, och då måste man ta reda på om det inte var en ättling till en baltisk rövarmilitär som härjade för svenskarna under trettioåriga kriget. 

Och det var det. Vars sentida ättling alltså formulerar oantastliga meningar om utrymningsvägar och höjd på brandtrappor.

Men som också hade en annan förfader som inte nöjde sig med att föröda Böhmen utan fortsatte till Arabien, och härjade där också, för att så småningom dö i nån slags fältssjukdom och HANS ättlingar skapade ett mindre handelsimperium med holländarna minsann, som så småningom började importera saker från Kina, och då måste man ju kika på Kinesiska sjön, och där nämndes olika varor.

Och då hittade jag hotelldetektiver, jojomän, som tog ficktjuvar och ertappade (detta underbara ord) otrogna män i alla samhällsklasser

Calle Fridén

Som pärlor. Ja, det nämndes ju slavhandel och opium och djonker och annat jag läste om i ungdomens rasistiska sjörövarböcker, där det fanns ohyggligt onda kinesiska pirater – nu förhoppningsvis utsorterade från skolbiblioteken – som alltid seglade upp i lovart bakom de ädla brittiska sjökaptenerna. 

Och då, mitt bland bokstäverna, som ett äpple i en potatislåda, stod det om pärlorna ”som bland annat bedrevs i Jokkmokk” och då måste ju folk av min sort genast ta oss dit och läsa om pärlfisket i älvarna, som höll på att utrota flodmusslan. och då måste man ju läsa vidare om denna ”inkomstbringande bisyssla för många”, vilket ger mig associationer till nattliga dopp i iskallt vatten medan spejare spanade efter uppsyningsmän.

Ja, det sista vet jag ju inte, men i brist på kinesiska pirater måste man ju få fantisera.

Det blir ju lite mer Åsa-Nisse över det hela än Hornblower, men det får ju duga. 

Och då måste man ju kika vidare, på Hornblower (tappra britter erövrar världen och dödar fransoser och infödingar typ), och på Åsa-Nisse, som alltså skrevs av en mytomanisk nazist som smet från notan på stadshotell, där det fanns kapell som spelade Tosellis serenad, och då hamnade jag bland pianobarer, där mången känd artist försörjt sig under usla år i karriärens början.

Och då hittade jag hotelldetektiver, jojomän, som tog ficktjuvar och ertappade (detta underbara ord) otrogna män i alla samhällsklasser.

Sånt förekom i Klara i Stockholm på den gamla onda tiden, och då måste man ju läsa om det också, om hålldamer och slum, och om galna bohemer, och Bohème var en opera av Puccini …

Så att läsa om brandskyddsregler kan vara mer allmänbildande än man tror.