”Svensk liberalism har aldrig varit antifacklig”

Arbetare och arbetsmarknadsfrågor har gjorts osynliga i medierna, enligt Arbetets chefredaktör Yonna Waltersson.

Det är en förändring, och den beror inte på likgiltighet. 

Förklaringen är en nyliberal blockering, en ideologisk aversion mot den kollektiva regleringen.

Kort efter valet 2014 höll Centerns ledare Annie Lööf ett tal om asylkrisen hos Timbro.

Hon talade med eftertryck. För att kunna sysselsätta lågutbildade flyktingar måste trösklarna till arbetsmarknaden sänkas. 

Om de fackliga parterna inte kommer överens om det måste riksdagen lagstifta. Politikerna skulle alltså bestämma ett tak för lönerna. 

Det finns exempel på att sådant maktspråk motverkar sitt ändamål.

Den socialdemokratiska regeringens ”stoppaket ” 1990 blev ett stort misslyckande.

Ett politiskt diktat om ingrepp i kollektivavtalen visade sig både fackligt och politiskt ohållbart, trots krisläget. 

Riksdagen avslog hela paketet, men inom kort kunde en ny S-regering erbjuda en möjlig lösning utan statligt tvång.

Om kollektivavtalen försvinner kommer lönerna att bestämmas av arbetsgivarna, inte av marknaden

En kommission med uppdrag att främja en frivillig men samordnad avveckling av kostnadsinflationen blev en stor framgång. 

Parterna kunde enas om att anpassa löneravtalen till det samhällsekonomiskt nödvändiga. Statens roll var att medla. Just därför lyckades man över förväntan.     

Ett annat exempel är Industriavtalet 1997, som lade en grund till viktiga reformer.

Initiativet kom från fackförbund inom industrin. 

Ett viktigt resultat var att arbetarnas och tjänstemännens lönesystem blev mer lika.

Sedan dess har lönebildningen fungerat bättre än under någon tidigare period.

Konflikterna har varit få, och lönerna har varit väl förenliga med samhällsekonomisk balans. 

Kontrasten mot perioden 1970-1990 är uppenbar. Det var då ekonomisk politik och fackliga avtal blandades samman i en vinglande färd mot 500 procents ränta. 

Dessa erfarenheter intresserar inte Annie Lööf. De intresserar inte nyliberalerna. 

Ingen säger öppet att den svenska modellen är en olycka för Sverige, men det är så många i dag tongivande opinionsbildare tänker. 

Den inspirerades av ekonomer som Friedrich Hayek och Milton Friedman, som ansåg att fackliga avtal strider mot marknadsekonomin och den enskildes avtalsfrihet.

Svenska nyliberaler jämställer kollektivavtalen med hyresregleringen. 

Detta vilar på ett tankefel. 

Om kollektivavtalen försvinner kommer lönerna att bestämmas av arbetsgivarna, inte av marknaden. 

Företag styrs hierarkiskt av verkställande direktören och styrelsen.

Beslut om produktion, investeringar, rekrytering, organisation med mera bygger på värderingar och analyser som inte grundas enbart på utbud och efterfrågan.

Det är lättare i ett litet land än i ett stort att samordna företag och organisationer om spelregler och avtal liknande dem som utgör den svenska modellen

Ledningens strategiska val styr rekrytering och lönebildning. Höga chefer har personliga uppfattningar om löner. 

Den ene vill ha höga löner i konkurrensen om den mest effektiva arbetskraften, den andre föredrar sparsamhet. Båda hävdar gärna, i frånvaro av fackligt inflytande, att det är marknaden som bestämmer. 

Löner är trögrörliga nedåt även när avtal saknas. Det styrker att marknadslön är ett ihåligt begrepp. 

Hyresregleringen bryter mot marknadsekonomin, men det gör inte kollektivavtalen.  

Före 1967 bestämde arbetsgivarna i stat och kommun vilka villkor som skulle gälla för deras anställda.

Stridsåtgärder var inte tillåtna, vilket gav myndigheterna större makt än privata arbetsgivare. 

Är det en modell i nyliberalernas smak? 

Medierna var tidigare intresserade av nyliberalismen som en särskild meningsriktning, men numera resonerar man om liberalism rätt och slätt.

Det är ett politiskt ställningstagande. En stor skillnad mellan nyliberalism och socialliberalism trollas bort.  

Svenska liberaler har ända sedan 1800-talet verkat för fackliga fri- och rättigheter.

Liberalernas ledare Karl Staaff var arbetarnas advokat. Han fick på 1890-talet Högsta domstolen att frikänna fyra arbetare som åtalats för olagligt tvång mot strejkbrytare.

För det hyllades han av Hjalmar Branting.

Liberalerna var tungan på vågen i riksdagen från 1905 till 1937 och avslog alla antifackliga lagförslag från Högern.

En liberal regering var upphovet till lagen om kollektivavtal 1928, som var ett viktigt bidrag till den svenska modellen.

Svensk liberalism har aldrig varit antifacklig.

Friedrich Hayek och Milton Friedman må ha haft hur rätt som helst i sin kritik mot fackliga system i USA, men deras iakttagelser säger ingenting om de kollektiva systemen i de nordiska länderna. 

En helt avgörande skillnad gäller ländernas storlek.

Det är lättare i ett litet land än i ett stort att samordna företag och organisationer om spelregler och avtal liknande dem som utgör den svenska modellen.