Efter den fruktansvärda skjutningen i Malmö där en nybliven mamma mördades med sin bebis i famnen står det klart att både polisens och övriga samhällets arbete mot våldsbejakande kriminalitet måste rannsakas.

Skjutningarna måste bringas att upphöra, omedelbart, och naturligtvis är det också ambitionen hos varje sunt tänkande politiker. Men då måste också orsakerna till det dödliga våldet kartläggas för ser vi inte orsakerna kan vi inte heller stoppa brotten.

Och här är viljan att verkligen gå till botten med vad som orsakar våldet högst grumlig hos många politiker.

Den självklara första ingången är att få bort den mängd vapen som flödar runt i samhället och då måste vi också se var vapnen kommer ifrån.

Här spelar kriget på Balkan en central roll. Stora arsenaler flödade efter kriget in över övriga Europa och antalet skjutningar ökade också i hela Europa.

Smugglingen underlättades avsevärt av EU:s regler om fri rörlighet och den tyske kriminologiprofessorn Thomas Feltes har länge propagerat för att EU måste skapa ett bättre samarbete med striktare reglering för att få bort vapnen från gatan.

Men skjutningarna ökade mer i Sverige än i andra EU-länder. Alltså finns här fler orsaker.

En uppenbar orsak är den kraftigt ökade segregering vi har fått under de senaste decennierna där Sveriges befolkning delats upp i välbärgade områden respektive fattiga områden där den samhälleliga servicen monterats ned med sämre skolor, nedlagda vårdcentraler och ett samhälle som drar sig tillbaka.

Som den amerikanske forskaren Raj Chetty har visat växer alltid alternativa maktcentra fram i områden där fattigdomen ökar och där staten drar sig tillbaka.

Att minska segregeringen och satsa mer på utsatta områden borde därför vara en självklar åtgärd mot vapenvåldet i Sverige.

Det är dock en väg SD och de två övriga konservativa partierna gång på gång avfärdar, vilket är ytterligare en anledning att fråga sig om de verkligen vill stoppa skjutningarna. På riktigt.

En tredje angreppspunkt är att se till vilka konflikter som orsakar skjutningarna.

Många av dem handlar om uppgörelser mellan olika narkotikagäng och att angripa bruket av narkotika blir alltså även det en självklar angreppspunkt.

All kartläggning visar att bruket av narkotika, liksom av alkohol, är större i högre inkomstklasser och i välbärgade områden.

Varje miljöskyddsinspektör vet också att grundregeln för att bekämpa skadedjur är att ta bort maten för dem. Att angripa det utbredda bruket av knark i rika förortskommuner är därmed en naturlig ingång.

Ändå får det SD och övriga konservativa partier att gå i taket. Det är ju deras väljare det handlar om.

En ytterligare angreppspunkt är dock det som SD-anhängare alltid tjatar om, det vill säga högre straff och fler poliser.

Och naturligtvis ska allt göras för att gripa de personer som utfört dessa fasansfulla mord och få skulle nog tycka det är så hemskt om de låstes in för resten av livet.

Men här går en mycket viktig skiljelinje. Längre straff – som de konservativa alltid tjatar om – handlar om vad som ska göras efter att ett brott begåtts.

De övriga åtgärderna syftar till att helt avstyra brotten innan de har begåtts.

Och här backar alltid SD, M och KD och sätter sig till motvärn.

Inte ett öre ska gå till utsatta områden. Inte ett öre till att rycka undan förutsättningarna för dödsskjutningar. Endast fler poliser och hårdare straff när brotten redan har begåtts är de mantra högern upprepar.

Ändå är det mer förebyggande arbete som måste till för att i grunden vända utvecklingen. Något som också professor Jerzy Sarnecki poängterar i en ny rapport för ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi.

Hans förslag är att svensk polis bör arbeta mer efter det som kallas pop-metoden, problemorienterat polisarbete, en metod att förebygga brott som har utarbetats av den amerikanska poliskåren.

Men då behövs bättre it- och datainsamling, skriver Sarnecki, och bättre sätt att mäta effekterna av brottspreventiva insatser.

Allt detta borde vara självklart. Ett brott som aldrig begås är naturligtvis alltid att föredra.

Hur hårda straff man än ger en brottsling kan ju brottet inte göras ogjort när det väl begåtts.

Och här kommer det intressanta, när rapporten häromdagen presenterades kokade delar av sociala medier snabbt över i angrepp mot rapporten och med krav på fler poliser och hårdare straff.

Det visar tyvärr tydligt hur den politiska debatten om hur vi ska minska kriminaliteten inte längre är resultatinriktad.

I stället har den blivit en politisk murbräcka, främst använt av de tre konservativa partierna.

I Sarneckis rapport finns fakta och förslag. Men den politiska högern vill knappt se åt den.

Lika lite vill de diskutera EU-gemensamma regler mot vapensmuggling eller insatser för att minska fattigdom och utsatthet i problemområden.

De vill inte heller gå till attack mot knarkmissbruket i rika områden och de vill inte satsa mer på förebyggande polisarbete. Det enda de ständigt upprepar är kraven på hårdare straff och fler poliser.

Den är en smaklös politisk propaganda vi bevittnar. Men vi minskar inte dödsskjutningarna med politiska hatkampanjer.

Vi minskar dem genom att eliminera orsakerna.