På härbärget i Liverpool föds hoppet

LIVERPOOL. För bara ett år sedan var Brian Phillips hemlös, illa sargad av trettiofem års missbruk.

Nu sitter vi på varsin sida av ett bord i det rum, en knarrig och räcklös trappa upp, som tjänstgör som kontor, tvättstuga och förråd.

På huvudet har den tandlöse Brian en brun hatt. Han bär skjorta och en färgglad Marvel-kostym med tecknade actionversioner av Hulken, Batman och Iron Man.

Platsen är Cotton Street strax norr om centrum i Liverpool. Huset är ett gammalt lager i ett stort industriområde nära Bramley-Moore Dock där fotbollsklubben Everton snart ska bygga sin nya arena.

En gul, svart och vit skylt till höger om porten förklarar att ”Cotton Street rebuilding lives”. 

Här inne finns numera ett annorlunda härbärge som finansieras av Lawrence Kenwright, en lokal fastighets- och hotellentreprenör.

Denne gick i personlig konkurs 2010 efter att ha startat och drivit en klädkedja, Yes & Co i några år.

Men han hämtade sig snabbt, startade Signature Living, ett företag som restaurerar historiska byggnader i städer som Liverpool, Belfast och Cardiff. Många av dessa har blivit storslagna hotell. 

Brittiska tidningar har dragit till med jämförelser med dokusåpan Big Brother när de beskrivit hur det ser ut i den färgglada lokalen där metallstugor står uppradade längs kanterna.

I en del av rummet finns ett gym med ett tiotal maskiner, här står ett pingisbord, men också en stor palm och en soffgrupp i skinn. 

I Sverige finns gatutidningarna Faktum och Situation Sthlm, tidningar som säljs av hemlösa.

Kevin Gopal är chefredaktör för Big Issue North, motsvarigheten i norra England. 

– De lokala myndigheterna får alldeles för lite statliga medel från politikerna i London. Så alla insatser för hemlösa gör skillnad, vem som än gör dem, kommenterar han Lawrence Kenwright.  

Brian Phillips visar upp en bild tagen ett år tidigare. Mannen på fotografiet är tunn, tunn som ett löv.

Då flyttade han in på ett härbärge som sedan tvingades stänga.

Nu jobbar han här på The Cotton Street Project och har även fått en lägenhet av finansiären Lawrence Kenwright. 

Plötsligt har han ett sammanhang, han som fyller 60 om fyra år, och han hjälper till med det mesta.

Den största delen av tiden är han ute på stan för att se till de hemlösa där.

Han delar ut smörgåsar och varm dryck och sedan kommer han till Cotton Street för att ”vara säker på att killarna här är allright”. Så går arbetsdagarna, förklarar han med ett högljutt skratt och på grov dialekt. 

Den här dagen är det bara män som bor på härbärget men sedan öppningen i vintras har även några kvinnor fått plats. 

Situationen i Liverpool för de hemlösa är värre än den någonsin har varit, menar Brian Phillips.

På min fråga om han tror att det finns någon risk att pengarna ska sina eller att Mr Kenwright väljer att satsa på något annat projekt, säger Brian:

– Nej, hans engagemang för de hemlösa är på riktigt. Det är inget som kommer att tyna bort. 

Jag träffar 18-åringen Joe Griffiths som blivit utkastad hemifrån och nu försöker ta sig ur sitt narkotikamissbruk.

Veckan efter mitt besök ska han börja på ett nytt jobb, på ett bygge.

Då ska han också flytta till en lägenhet tillsammans med en kille från Litauen. 

– Jag förstår faktiskt mina föräldrar. Jag behövde en spark i röven. Så det var nog nödvändigt. Här har jag fått framtidshopp igen, säger Joe Griffiths. 

Både lägenheten och arbetet ordnas av Lawrence Kenwright. Det är så han och Simon Whitter vill att Cotton Street Project ska fungera.

Som ett steg på vägen. Simon är chef för verksamheten i huset.

Han är själv före detta hemlös och uppväxten i olika fosterhem i Manchester har satt spår.

Nu har han jobbat länge för att göra livet drägligare för hemlösa i Liverpool. 

– På de flesta andra härbärgen råder kaos. Alla har olika problem och blandas huller om buller. Det kan röra sig om psykisk ohälsa, missbruk men också om sextonåringar som har rymt hemifrån. Det är ingen hälsosam miljö att vistas i, säger Simon Whitter. 

På Cotton Street Project bor mellan tolv och femton personer, droger och alkohol är bannlysta.

Tanken är att skapa en tryggare och lugnare miljö med tydliga regler, men också att blicka framåt.

Simon Whitter pratar om att lyssna, och om utveckling, om att de boende får i uppgift att fundera över var de ser sig själva om tre månader.

Det måste vara den boende som bestämmer och som tar ansvar för sin situation.

Då gör Simon allt för att det ska bli så, säger han.

Men verksamheten har sina brister. Mycket hänger på Simons engagemang och på volontärer.

På nätterna är det säkerhetsvakter som har ansvaret och Simon önskar sig åtminstone en heltidsanställd till.

Som det är nu är Simon Whitter en länk till myndigheter och sjukvård, men hjälpen finns inte alltid när den behövs. 

– Det är mycket kvar att förbättra. Visst är det en risk att vi är så beroende av Lawrence Kenwrights pengar, men om vi inte tar risker, var hamnar vi då? 

Kevin Gopal på gatutidningen Big Issue North är visserligen glad över att det finns ett stort engagemang hos Lawrence Kenwright, men också skeptisk.

– Filantroper är inte särskilt pålitliga i längden. De politiker som kritiserar Lawrence Kenwright har en poäng. Han har inget ansvar för de hemlösa. Om pengarna från honom sinar, finns ju ingenting att göra. Å andra sidan vill lokalpolitikerna i Liverpool ogärna att andra har synpunkter på deras sätt att hantera stadens problem-

Han lägger till att den här typen av filantropi alltid bara är att sätta plåster på stora system- och samhällsproblem. 

Jag får inte träffa Lawrence Kenwright, men däremot Roger Jonas som är kommunikationschef på Signature Living. 

– Vi äger många fastigheter och när det var som kallast härom vintern ockuperades flera av våra byggnader av desperata hemlösa. Då öppnade vi snabbt ett härbärge med många sovplatser. Det blev till en helvetesplats med så många olika problem på ett och samma ställe. 

På de flesta andra härbärgen råder kaos. Alla har olika problem och blandas huller om buller

Kaoset gav Lawrence Kenwright så dålig publicitet att hela företaget höll på att gå i konkurs. Rubrikerna handlade om droger, våld och misär. 

– Det blev tydligt att vi inte skulle kunna rädda alla, men vi bestämde oss för att arbeta med individer, mindre grupper. Nu förstår kommunen vad det är vi försöker göra, förklarar Roger Jonas. 

Nere på golvet i det som är på väg att bli en verkstad visar verksamhetschefen Simon Whitter stolt upp några cyklar som de har fått in från allmänheten. 

– De ser fallfärdiga ut nu men vi ska reparera dem, måla om dem och sätta på vår egen logga. Det är både vuxencyklar som vi ska ge till folk som annars inte kan ta sig till sina jobb och cyklar till barn i familjer som annars inte skulle ha råd. Det är ett sätt att ge tillbaka till samhället och ett sätt att bygga upp våra boendes självförtroenden. De ska få visa att de kan.