I förra veckan meddelade socialminister Lena Hallengren att en ny vårdreform ska utredas.

Personer med lättare psykisk ohälsa ska få snabbare vård.

Och detta är ju bra. Men det räcker tyvärr inte.

För att vara ett så stort samhällsproblem är det slående hur lite politikerna tar den växande psykiska ohälsan på allvar.

Kanske är det för att den psykiska hälsan liksom så mycket annat anses vara individens problem. Den enskildas ansvar att undvika och se till att bli frisk ifrån så snabbt som möjligt. 

Psykisk ohälsa är numera den vanligaste sjukskrivningsorsaken i Sverige och det ökar lavinartat. En av fem svenskar drabbas någon gång under livet.

Orsakerna är inte svåra att se. Samtidigt som sjukskrivningarna har ökat har samhällets ansvar minskat, skyddsnätet har urholkats och arbetsmarknaden blivit allt skevare.

Att den psykiska ohälsan går allt längre ner i åldrarna beror enligt Folkhälsomyndigheten på de växande socioekonomiska skillnaderna, en skolgång med svårare krav och mer stress samt en tuffare arbetsmarknad för unga. 

Visst är det tragiskt att se hur arvet efter Reinfeldt och Björklund lever kvar bland generationen som växer upp nu.

Men det är inte bara bland barn och unga som den psykiska ohälsan ökar. Det är i högsta grad en klassfråga, något som ofta glöms bort. 

Enligt statistik från Folkhälsomyndigheten upplever 22 procent av arbetarkvinnor sig ha ett ”nedsatt psykiskt välbefinnande”.

Detta liksom regelbunden huvudvärk är mer än dubbelt så vanligt jämfört med mellan- och högre tjänstemän. Det är också dubbelt så vanligt med suicidtankar hos arbetare än bland tjänstemän.

Detta är allvarligt.

En psykisk svacka, en depression eller en period av utbrändhet blir inte direkt lättare när socialförsäkringssystemet inte fungerar.

Och detta drabbar naturligt nog personer med låginkomsttagare hårdast. 

Senast i SVT:s Uppdrag Gransknings ”Sjukt stressad” som sändes i förra veckan illustrerades hur Försäkringskassans snåriga regler och en försvårande byråkrati i sig kan försämra hälsoläget.

Om svårigheten att klara sig på en väldigt låg sjukersättning och om hur det är att leva med pressen att bli frisk för att inte bli utförsäkrad. En stress som ju inte gör någon frisk.

Saken är att psykisk ohälsa är komplext. Det är ett mångfacetterat problem som inte går att lösa med någon enstaka åtgärd. 

Ett komplext samhällsproblem kräver komplexa lösningar, detta är i sig rätt givet.

Faktum är att om inget görs på bred front kommer läget sannolikt bara försämras. Ännu fler kommer bli sjuka, och arbetarna blir de stora förlorarna. 

Det är hög tid att regeringen tar sitt ansvar.

Varför inte tillsätta en övergripande och långsiktig kommission mot psykisk ohälsa – inkluderat en gedigen klassanalys.

Om det är dyrt med en sådan kommission? Ja, förmodligen. 

Men som det är nu är samhällets totala kostnader för psykisk ohälsa hela 80 miljarder kronor per år

Frågan borde snarare vara hur det kan vara skäligt med en så utbredd ohälsa i vårt välfärdsland.

Och om vi tycker att vi har råd med den förlusten.