Calle Fridén: På gymmet är det bara jag och vikten

I går gick jag till gymmet för att bli snäll. Det var trångt där.

Jag gillar inte sånt. Ni ska inte vara där när jag vill träna. Jag vill ha lugn och ro och ingen som springer i vägen.

Folk får gärna stånka och stöna men numera kräver jag att folk begriper de oskrivna regler som jag satt upp genom åren.

Om jag fick skulle jag skriva dem själv på en väldigt stor lapp och sätta upp på väggen, men se det vill inte personalen – vi är nämligen kunder, och såna ska man vara artig mot, så om Ola vill prata VÄLDIGT HÖGT i sin mobil-telefon medan han lite halvhjärtat drar i nån maskin så är det ok. 

Jag mumlar för mig själv att ni skulle varit med på atletklubben 1982, men det stannar vid mummel.

Folk som jobbar på gym har det jobbigt nog ändå utan att småfeta män som lyft skrot men aldrig gymmat ska komma och ha synpunkter.

Nånstans behöver vi alla den där ventilen, att få trycka ut ångest eller ilska i ett enda satans lyft när det smakar blod och järn i munnen

I stället spänner jag dörrvaktsögonen i Ola så han blir alldeles förvirrad, innan han pulvriseras och försvinner. 

På den tiden det begav sig frågade man också, hyfsat artigt, om man fick köra emellan på bänken eller maskinen.

Jag menar, du sitter ju bara där och pustar ut.

Och jag menar verkligen att jag bara vill köra emellan, jag ber dig inte föda mitt barn eller ta en banklån ihop.

Jag kan flytta sprinten, byta handtag, men jag tycker om att ha lite tempo i träningen så det är alltid trevligt om man kan dela på tiden i träningsmaskinen.

Jag tränar både ben och vader, vilket på den anläggning där jag oftast är tydligen uppfattas som skumt (se ovan, föda nåns barn alternativt ta banklån ihop).

Jag är fostrad så. I en mycket avlägsen värld var magrutor att se som sjukdomstecken, medan ett par stadiga ben dög till plogning eller skogsarbete.

I stället är det faslig trängsel framför speglarna av folk som har vad jag förr kallade midja. 

Folk får gärna stånka och stöna men numera kräver jag att folk begriper de oskrivna regler som jag satt upp genom åren

Sen är inte gymmet ett flörtställe. Jag ser massor med kvinnor som tränar jättehårt och en massa lystna karlar som genast ska fram och hjälpa till, visa rätt.

Det blir gärna lite fånigt när valfri ung man med magrutor och inga vader ska fram till henne som läst styrketräning på Idrottshögskolan i tre år och visa hur man gör en knäböj.

Nästan alla tjejer är i det läget vänliga och artiga, säger ”tack” och sen gör de som de ville ändå, medan magrutorna fortsätter till mig och säger: ”det ser bra ut, men har du tänkt på att göra så här…?”

Då kommer blicken igen. 

Det är ju så här: jag är en oerhört pratsam och social kille, på gränsen till påfrestande (vilket jag hört sen jag var liten) men på gymmet, bland mina älskade vikter, tränar jag.

Det är min hemliga plats. Där är det bara jag och vikten, hur mycket eller liten den än är.

Och jag vill ha det i fred.

Här finns inga genvägar, hundra kilo är hundra kilo.

Har man tur får man den där nästan utomjordiska känslan när vikten är lyft.

Eufori, lycka, pump. Som jag aldrig hittat i skidspåret eller i löpning.

Nånstans behöver vi alla den där ventilen, att få trycka ut ångest eller ilska i ett enda satans lyft när det smakar blod och järn i munnen.

För man blir faktiskt snällare efteråt.