I USA dövas smärtan till döds

RECENSION. Min man är beroende av opioider.

Eller: Min man har en komplicerad sjukdomsbild där kombinationen av artrit, neuropati, en fraktur i en ryggkota och andra åkommor gör att han lider av konstant smärta.

För detta äter han en depåtablett med morfin om dagen, och vid behov en tablett med hydrokodon utblandat med paracetamol (i kombination med ett gäng andra läkemedel, utan beroendeframkallande egenskaper).

Det är inte optimalt men det är det enda som hittills har hjälpt mot hans smärta. 

Vår förra rumskamrat var socialarbetare.

I hans arbetsuppgifter ingick att lära ut hur man använder narcan – på svenska naloxon – vid överdoser av opioider.

När han flyttade in gav han mig en dos. Man vet aldrig när den kan komma att behövas.

Gränden där vi bodde tills nyligen fungerade som tillfälligt hem för opioidmissbrukare. Det var vanligt att drivor av kanyler låg utanför dörren när vi gick hemifrån på morgonen.

I en stad där cirka 7 000 personer sover utomhus kan det vara snudd på omöjligt att lista ut om någon sover, är hög eller svävar mellan liv och död.

De gånger jag själv har agerat (utan narcan), är när någon legat med ansiktet ner mot gatan. De andra går jag förbi. 

Jag berättar allt detta för att försöka ge en bild av hur nära opioidepidemin är för i stort sett alla som lever i USA.

Vänner och släktingar som dör i överdoser av fentanyl, heroin eller läkemedel som oxycontin är något som drabbat nästan alla jag känner i Kalifornien.

Från punkare i Oakland till välmående familjer i villaförorter till Los Angeles.

Min man, som är mycket noga med att inte höja sin dos och vars bruk är precis den hans läkare rekommenderat, blev nyligen sjuk.

På sjukhuset upptäcktes att problem med njurarna gjort att hans kropp inte kunde bryta ner opioiderna.

När han skrevs in hade han halter av morfin i blodet som hade kunnat vara livshotande. En sjuksköterska räckte mig en andra förskrivning av narcan – ”för säkerhets skull”

I Jonas Cullbergs reportage En amerikansk epidemi får vi följa med till de platser där opioiderna härjar som värst: Nedlagda ”pill mills” (kliniker som skriver ut smärtstillande i mängder utan att ställa frågor) i West Virginias gruvarbetarstäder, öppna narkotikamarknader i Baltimores gatukorsningar och villaområden i Staten Island, New York. 

Vi får läsa historien om hur läkemedelsföretaget Purdue Pharma marknadsförde den extremt beroendeframkallande depåtabletten med oxycontin till läkare, som ett svar på alla bekymmer.

Det satte igång den epidemi som fortfarande skördar enorma mängder offer (2017 dog över 46 000 personer i USA av opioidöverdoser).

Samtidigt seglade ägarfamiljen Sackler upp som en av USA:s rikaste familjer.

Cullberg drar streck mellan läkemedelsföretagen och mindre nogräknade läkare, mellan en girig rehabiliteringsbransch och missbrukare som utnyttjas eller faller mellan stolarna.

Här får vi svart på vitt det katastrofala i att låta vinstdrivande sjukvård hantera folkhälsoproblem, som missbruk.

Vi får veta hur svårt det är för substitutionsbehandling att få fäste i läkarkåren, då denna kräver att läkaren i fråga gått en 8-timmarskurs som inte ersätts för inkomstbortfall. 

Hur rovdjur inom behandlingsbranschen håller sina patienter kvar i missbruk för att maximera sin profit. 

Och så fentanyl och karfentanil. De tokstarka opioider som plötsligt återfinns i alla möjliga droger i USA, och gör dem snudd på omöjliga att dosera rätt. 

Jag kan – av nämnda personliga skäl – sakna den smärtsjukes perspektiv.

Hur ser vägen från kronisk smärta till missbruk ut?

Från att man pajar ryggen i gruvan, till att man snor polarens smycken när han överdoserar på fentanyl.

Hur många misslyckaden i vårdapparaten har skett däremellan? Och vad borde gjorts i stället?

I de nya riktlinjer som CDC tagit fram för smärthantering sägs det att tyngdpunkten ska ligga på kbt snarare än opioider.

Men vad gör man när det inte räcker? När det gör så ont att man inte vill leva trots andningsövningar, akupunktur och vattengymnastik?

Går det överhuvudtaget att bruka opioider…rätt? 

I ett av kapitlen följer vi en av många volontärarbetare medan hon går runt med sin narcan-nässprej och bokstavligen väcker missbrukare till liv, en efter en.

I ett senare kapitel möter vi en polis som tycker att narcan blir en uppmuntran att fortsätta använda droger eftersom ”man räddar samma personer gång efter gång”.

Jag tänker på de gånger jag ringt efter ambulans när människor legat livlösa på gatan, utanför mitt hus eller den studio som jag och en vän brukade hyra.

Gatans lag säger att man inte ringer 911 förrän man fått den avsvimmade personens medgivande. Det har än så länge lyckats.

Men vad gör jag om de inte vaknar till när jag skakar dem nästa gång?

När jag läst klart boken, packar jag ner nässprejen med narcan i väskan. För säkerhets skull.