Utan Aftonbladet Kultur hade jag förmodligen aldrig blivit en skrivande människa. Jag plockades, knappt skrivkunnig, upp i frilansstallet år 2011.

Det senaste decenniet har kultursidan fostrat betydligt fler särlingar än mig. Jag har någon gång sagt att skillnaden mellan Expressens och Aftonbladets kultursidor är att Expressen är de trevliga och välkammade.

Aftonbladets skribenter å andra sidan är de vars blotta närvaro kan få ett rum att tystna av dålig stämning. Kultursidan har varit ett rum med oerhört högt i tak. Och mitt i det rummet sedan tio år tillbaka – Åsa Linderborg. 

Man behöver inte hålla med henne om allt och gudarna ska veta att hon inte alltid hållit med oss skribenter heller. Men något så futtigt och principlöst som meningsskiljaktigheter har aldrig fått stå emellan en bra text och publicering under Linderborgs tid som kulturchef. 

Ja, och i sanningens namn har det väl hänt att det inte fått stå i vägen för ett gäng rätt dåliga texter genom åren heller. Men det är just takhöjden som får symbolisera Åsa Linderborgs tid som kulturchef. Som gjort henne unik. Åsiktspluralism före konsensus. Yttrandefriheten och det intellektuella samtalet före allt. 

Linderborg blev kulturchef under Jan Helins tid som publisher på Aftonbladet. Sidan gavs utrymme att växa med chefredaktörens förtroende och hon själv blev en av Aftonbladets mest välkända profiler.

En vän beskrev henne så sent som häromdagen som den sista sextioåttan, trots att hon är två decennier för ung. En bergfast ideologisk trygghet har resulterat i att landets rödaste kulturchef inte sällan företrätt de liberala principerna mer konsekvent än liberalernas egna kultursidor. 

Här har hon också tagit risker, ibland rent dumdristiga sådana. Vänt sig mot konsensus. Gjort sig impopulär i de egna leden. Ständigt i försvar för den intellektuella rörligheten och det fria ordet. 

Mod är något man inte kan anklaga Åsa Linderborg för att sakna. I det är hon också ett föredöme för oss alla.

Det är därför jag känner sorg över beskedet om hennes avgång som kulturchef på Aftonbladet. Vänsterns stridbara och modiga intellektuella växer idag inte direkt på träd. Än färre av dem är publicister.

Ju färre röster vi har, desto sämre blir det publika samtalet. Det finns bara en större röd kultursida i den borgarblå ankdammen. Aftonbladets. 

Nog för att det darrat en del kring sidan på senare tid. Det har resulterat i en uppenbar och påtaglig försiktighet från tidningsledningens håll. Men jag vågar ändå hoppas att de slår vakt om vänsterns enda kultursida.

Förstår vilken publicistisk styrka som finns i kulturdelens obekvämt radikala särart och hur den bidrar till att bredda det demokratiska samtalet.

Att när man nu rekryterar en ny kulturchef hittar någon som vågar fortsätta bryta mot det genomtrista konsensustänk som fått prägla landets liberala kultursidor. En chef som skapar en miljö där någon ibland vågar säga ”STOPP” när den mänskliga buffelhjorden drar iväg i samma rättfärdiga riktning.

Aftonbladet har en stolt tradition av detta. Låt den bestå. Med gott självförtroende. Även efter Linderborg. 

Det här är mina ödmjuka rekommendationer till tidningens chefredaktör Lena K Samuelsson och Aftonbladets ledning:

Vår allt mer andligen utblottade nation behöver åtminstone en enda intellektuellt utmanande, bråkig, radikal och inte minst rolig plattform. Gå i den riktningen. Bli inte ännu en plats för de välkammade och trevliga. Var stridbara. Fortsätt vara landets farligaste kultursida. Och skippa de där förbannade tipslistorna. Då kommer läsarna. Jag lovar.

Linderborg själv fortsätter skriva. Det är bra. Hennes röst behövs. Låt den fortsätta rulla fram som en syntaxångvält över åsiktslandskapet.