”Den svenska modellen har gått vilse” säger Ulf Kristersson i måndagens almedalstal. När Moderatledaren pratar om den svenska modellen är det inte om svensk arbetsmarknadsmodell, om välfärdsstaten eller om det rättvisa skattesystemet det handlar om.

Den ”nya svenska modellen” är helt enkelt högerpartiets benämning på ett slags rosaskimrande utopia.

Där är löner mellan män och kvinnor jämställda. Där besegras klimathoten. Där ökar företagandet. Där minskar invandringen och där är det bara svenska som gäller.

Om någon undgått Moderaternas pågående glidning högerut blev det extra tydligt i Ulf Kristerssons tal.

Precis som de två sandlådekompisarna Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ser de numera främst ett problem i Sverige, och det är invandringen.

Eller ”integrationen” för det låter ju mer konstruktivt än att vara invandringskritisk.

Men i retoriken blir denna hållning uppenbar. Och retoriken om integrationen flätas samman med en hotbild. Krisen är här och nu måste vi se upp.

Integrationen är ”ingen kravlös gemenskap”, integrationen är inte ”dubbelriktad” utan ”tämligen enkelriktad”, berättar Ulf Kristersson för publiken.

Ingen ska komma hit och tro att samhället ska möta dig väl. Hela jobbet för integrationen läggs på de inflyttade.

Detta har också varit kärnan i utspelen som Moderaterna gjort under dagen.

Det handlar om att ”uppvärdera svenska språket”, att införa obligatorisk språkförskola, högre krav på deltagare i SFI och att införa språkkrav för att bli svensk medborgare eller få svenskt uppehållstillstånd.

Det ironiska i Kristerssons kravlinje för invandrare är att misslyckandet i att få in fler utlandsfödda i jobb och att kunna försörja familjer i Sverige faktiskt bara faller tillbaka på den bristande politiska viljan. 

Hade vi verkligen velat integrera nya svenskar hade det krävt investeringar. Stundtals stora investeringar.

En uttalad politisk vilja, en plan och en påse pengar.

Men det hade varit väl investerade medel, för då hade vårt land varit betydligt mindre segregerat än i dag.

Det Ulf Kristersson gör är att lägga både skulden för den misslyckade integrationen hittills och ansvaret på den framtida integrationen på de utlandsfödda själva.

Och detta är ju himla praktiskt för att både hitta syndabockar och för att slippa stå för vare sig ansvar eller kostnader.

Det mest uppseendeväckande med Moderaternas utspel handlar ändå om att rätten till tolkhjälp ska villkoras.

Enligt partiets egna beräkningar kostar den subventionerade tolkrätten två miljarder årligen. Detta ska alltså mätas med de jobbskatteavdrag som nu kostar staten 150 miljarder per år.

Att alla invånare ska få information i viktiga ärenden i kontakt med myndigheter är en grundläggande rättighet.

Detta gäller personer med hörselnedsättningar, personer med synnedsättningar precis som att personer i rullstol har rätt att komma in i myndighetsbyggnader. 

Det handlar om tillgänglighet och är en central rättighet i en fungerande demokrati och rättsstat.

Att Moderaterna vill ta bort den rättigheten är dum signalpolitik som kommer slå mot familjer där barn tvingas vara lediga från skolan för att tolka åt sina föräldrar.

Men det är också ett brott mot rättigheter enligt internationella konventioner.

Alla de problem som Moderatledaren menar hotar vårt land är av strukturell natur.

Och det som inte alls rimmar med problembeskrivningen är att de lösningar han erbjuder är mer marknad och mer individualism.

Att samhällskontraktet brister och att tilliten minskar handlar om att utförsäljningar och privatiseringar har slagit mot de mest utsatta.

Att ojämlikheten ökat som resultat av hur marknaden har ersatt våra demokratiskt valda institutioner.

Men i stället för att se detta skyller alltså Moderaterna på invandrarna, och det är både fegt och fult.

”Sverige har löst stora problem förr” var en av Kristerssons avslutande ord. Och det stämmer ju. Men det var för att breda samhällsproblem löstes med breda samhällsreformer.

Inte med någon hittepåmodell – utan med den riktiga svenska modellen.

Varken med billig signalpolitik, alarmism eller populistisk konservatism.