Bye bye socialliberalism!

Efter att Nyamko Sabuni på fredag väljs till ny partiledare för Liberalerna har vi inte mindre än fyra konservativa partier i Sveriges riksdag.

Det måste vara rekord.

Frågan är dock var på den konservativa bänken som Liberalerna kan hitta en plats att knöka in sig på.

Att spela på migration, tala om svenska värderingar och att vilja samarbeta med Sverigedemokraterna är det ju fler på bänken som redan driver.

Vill de sig riktigt illa knuffas Liberalerna ut ur riksdagen och får stå vid sidan om alla bänkar och stolar efter nästa val.

Men om Liberalerna verkligen får en sittplats hos SD, KD och M, var ska de då sitta?

Bland de tre partierna finns två tydliga poler.

Dels Moderaterna som förfäktar den stilrena konservatismen, de stora företagens företrädare och de ökade inkomstskillnadernas, de sänkta arbetsgivaravgifternas och de sänkta lönerna för de redan lågavlönades parti.

Ett parti som sörjer den hädangångna underklassen och som samtidigt har en ambition att värna och behålla samhällets grundläggande ramverk.

I det andra hörnet inom konservatismen har vi Sverigedemokraterna, Sveriges bidrag till den extremradikala högern med en fäbless för totalitär retorik.

Den stora skillnaden gentemot Moderaterna är att SD inte alls hyllar utan vill riva samhällets grundläggande ramverk.

Miljöpartister, fackföreningar, klimatorganisationer, HBTQ-aktivister ses inte som parter eller ens som motståndare i en fungerande demokrati.

De betraktas i stället som en samhällsfara som måste avlägsnas.

SD:s främsta ambition är inte att skapa ett stabilt konservativt samhälle med givna spelregler.

SD:s ambition är i stället att skapa ett nytt konformt samhälle.

Och mellan Moderaternas vilja att bevara ett överhetens styre och SD:s vilja att skära bort allt som de anser inte passar in, står Kristdemokraterna.

KD är ett i retoriken mer värdekonservativt parti än Moderaterna, med ett mycket starkt abortmotstånd i sina egna led och med ett skarpt försvar av traditionella könsroller.

Men de kryddar sin värdekonservatism med en allt tydligare katastrofretorik om att allt är på väg mot diabolisk undergång, en katastrofretorik som de hämtat från SD.

Så var får Liberalerna plats?

I första påseendet torde det vara omöjligt att hitta en nisch.

De röster som den tongivande bland de tre redan etablerade högerpartierna; SD, redan har tappat har till stor del fångats upp av KD.

För Liberalerna kan det därmed vara svårt att göra om KD:s bedrift och konkurrera till sig SD-röster med SD:s egen retorik.

Möjligen kan de ta en del röster från de KD-väljare som tycker att det egna partiet har hamnat för nära SD, och möjligen kan de nya Liberalerna också ta en del röster från C-väljare som anser att Centern med januariavtalet har hamnat för nära Socialdemokraterna endast genom det faktum att det finns ett januariavtal.

Men de socialliberala rösterna inom Liberalerna är nu definitivt tystade.

Som Arbetets ledarsida redan tidigare poängterat har den socialliberal idén förvaltats allt sämre av Liberalernas ledning och är nu i det närmaste helt utplånad.

Den lärare som en gång röstade på Folkpartiet för att partiet bejakade det egna ansvaret men samtidigt gjorde allt för att även barn med små förutsättningar skulle kunna blomma ut, har ingen plats Liberalernas nuvarande politik.

Den förflyttning som skett inom partiet under de senaste åren och som fullbordas med fredagens val av Nyamko Sabuni som ny partiledare har inte längre plats för väljare med ett socialt patos.

I all levande demokrati har socialliberalismen dock en given plats, vilket Socialdemokraterna ska vara tacksamma för. 

Medan Liberalerna avfolkas på socialliberaler så ökar Socialdemokraterna sitt stöd i socialt medveten medelklass.

Vi ser därmed en rockad över blockgränsen.

På kort tid får vi nu fyra konservativa partier och ett socialdemokratiskt parti som lämnats att förvalta även socialliberalismens idéer.

Inom Alliansen lever socialliberalismen efter fredagens val endast kvar som en spillra på Dagerns Nyheters och några få övriga liberala tidningars ledarredaktioner.