Johannes Klenell: Att ta människors oro på allvar görs inte via ett ”Jimmie-moment”

I november 2017 inkom flera larmsamtal om en terrorattack på Oxford Street i centrala London.

Innan dess hade rykten börjat spridas på sociala medier. Oro uppstod.

Popstjärnan Olly Murs som befann sig på platsen påstod sig höra skott avfyras. Inför 8 miljoner följare på Twitter.

Fler påstod att de hört samma sak. Beväpnad polis stormade butiken Selfridges.

På nyhetssajter kan vi se människor som askbleka av rädsla flyr platsen i panik efter utrymning. Nio personer skadades.

Upplevelsen av dådets närvaro var så hög att människor sa sig se, höra och vara med om det. Men ingen hade skjutit. Terrordådet på Oxford Street hände aldrig i verkligheten.

Vi har under de senaste åren sett en allt tydligare utveckling där vi förväntas ta människors oro på allvar.

Inte bara i medias rapportering utan också politiskt. Den senaste veckan har allt mer av diskussionen om invandring handlat om oro för demografisk blandning.

Diskussionen initierades av Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi. Där gick också proppen ur.

Ska vi förstå konsekvensen av sociala medier måste vi förstå att det här är något som drabbar oss alla

Bara dagar senare publicerade Göteborgspostens ledarsida, vars motto tycks vara ”alltid lite värre än Svenskan”, en text om ”Jimmie moments”.

Skitsaker i vardagen som gör dig till främlingsfientlig Sverigedemokrat. Sociala medier kokar.

Man bekräftar varandras upplevelser och förstärker dem på så vis. 

Det är en gammal strategi i sammanhang som Stå upp för Sverige, där medlemmarna om och om igen matas med ensidig information om invandringens konsekvenser – tills det känns som det enda som definierar landet.

Ett beteende som inte på långa vägar är unikt för öppet främlingsfientliga. Swishjournalister som Joakim Lamottes hela affärsidé är att ge sin publik nyheterna de vill ha.

Bekräfta deras världsbild av ett Sverige i förfall. Strategin återkommer även i progressiva miljöer.

Möjligen var nystartade alternativa mediesajten Gardets beslut att hänga ut en 16-åring som skickat ett sunkigt mejl till redaktionen en konsekvens av samma sak.

Med sociala mediers verklighetsdefiniering och ekokammare uppstår också förfrämligande, dehumanisering och i slutänden demonisering.

Ska vi förstå konsekvensen av sociala medier måste vi förstå att det här är något som drabbar oss alla. 

Sociala medier är känslodrivna. Människor är extra känsliga för det vi upplever som hot.

Därför dras vi medvetet, omedvetet och genom algoritmer till de miljöer som sänder ut varningssignaler. Gärna de som passar vår världsbild.

Det kan vara upprepade berättelser om sviniga män eller rykte på rykte om somalier som gruppvåldtar.

Det som kanske var menat som en ventil blir till en tryckkokare.

Med sociala mediers verklighetsdefiniering och ekokammare uppstår också förfrämligande, dehumanisering och i slutänden demonisering

Konsekvensen blir ett känslostadium där alla former av hot klumpas ihop till ett och samma.

Det blir svårt att hålla isär besvikelsen över fermenterade grönsaker från jourbutiken och ett väpnat rån.

Eller en 16-årig misogyn gamer och en hustrumisshandlare. Någon, vem som helst, måste straffas. För vi måste skyddas. 

Att skrika efter straff i stället för rehabilitering. Skam före försoning. Hårdare tag istället för sociala insatser. Pöbelvälde före rättsstat eller medieetik.

Allt detta var något som hörde hemma i kraftigt konservativa och auktoritära miljöer för fem år sedan.

Den svenska självbilden då var ett progressivt land. Nu hårdnar vi.

Det sker en tydlig förskjutning där hela den politiska skalan blivit allt mer auktoritär och pardonlös i sin hållning.

En oerhört farlig utveckling.

Särskilt om den sker av samma orsaker som fick människor att fly från Oxford Street i panik.

Av rädsla för ett terrordåd som aldrig hände – även om det kändes så just då.