Liljestrand och Arpi visar prov på bristande integration
Arbetets Kulturredaktör läser två texter av kulturmän som besökt småstäder och frågar sig varför de inte träffat några svenskar på torget.
Två texter om det nya Sverige har publicerats den senaste veckan. Den ena är skriven av Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi. Den andra av Expressen Kulturs Jens Liljestrand.
Båda har besökt småstäder, sett ett ”nytt” Sverige med torg som ekar tomma på svenskar men fyllts med nyanlända invandrare.
Utifrån detta har de dragit två rätt olika men också talande slutsatser.
Arpi ser hur en förändrad demografi där etniska svenskar ersätts med invandrare leder till rasism. Kortfattat att svenskar skulle bli rasister för att de är rasister.
Liljestrand däremot ser möjligheter att ”göra en Annie Lööf”. Han lyckas få hjälp att ta en svarttaxi från Hultsfred till Linköping för 600 spänn när tåget är försenat.
Sällan har borgerlighetens vägkorsning inför invandringen blivit så påtaglig som här. De konservativa ser hot. De liberala ser en möjlighet att fynda.
Vill Arpi och Liljestrand träffa folk i svenska småstäder får de väl gå och handla på Konsum efter jobbet som alla andra
Själv förvånas jag mest över att båda tycks tro att det för sådär 20-30 år sedan skulle funnits ett Sverige där småstädernas gator och torg var fulla med etniska svenskar.
En märklig bild av ett land som inte funnits annat än i nostalgiska fantasier.
Minnen av marknadshelger, högtider eller julhandel sätter sig möjligen starkare än alla övriga dagar på året då torgen mest befolkas av raggare.
Ingen behöver vara orolig. Raggarna är kvar. Men folktomt har det alltid varit.
Argumentet ”Jag har besökt småstäder och det var inget folk på gator och torg” är ett ungefär lika gott argument som ”Jag och grabbarna har dragit lustgas i flera år nu, och vi har inte tagit någon skada av det.”
Det är dålig empiri som mest avslöjar att både Arpi och Liljestrand är lika mycket främlingar som de nyanlända de ser på torget.
Oinsatta i sociala koder och mönster.
Vem, som har någonstans att ta vägen, vill stå och glo på ett torg? Så kul är det inte.
Den demografiska förändring som Arpi och Liljestrand beskriver är inte att en grupp ersatts med en annan. Det är att någon är där alls.
Efter ett tag hittar den nyanlände fritidsgården, biblioteket eller går med i ett fotbollslag. Börjar jobba, får vänner, sociala sammanhang och slutar hänga på torget.
En integrationsprocess som vare sig Liljestrand eller Arpi hinner se på den timme de befinner sig på platsen.
Torgen är kanske tomma, men mötesplatser finns det fortfarande gott om.
Vill Arpi och Liljestrand träffa folk i svenska småstäder får de väl gå och handla på Konsum efter jobbet som alla andra.
Kanske inte första stället man tänker på att gå till som nyanländ ointegrerad skribent från storstan.
Men där sprudlar det av spontana möten.
