Kitimbwa Sabuni: Så pratar du om hudfärg på jobbet
Det saknas en tradition och en historia av kamp. Liksom kunskap. Kitimbwa Sabuni har skrivit handboken om hur samtalet om hudfärg kan ta plats på svensk arbetsmarknad.
– Jag har upptäckt att hat och hot är något man helt enkelt måste leva med som svart person, så fort man uttalar mild kritik mot någon aspekt av hur Sverige fungera, säger Kitimbwa Sabuni.
ARBETET PRATAR INKLUDERING med Kitimbwa Sabuni. Lönekartläggningar ska återigen göras varje år på företag med fler än tio anställda.
Men det ska också ske aktiva åtgärder kopplat till alla lagens diskrimineringsgrunder och där ingår hudfärg.
– Hudfärg spelar en allt större roll i vårt samhälle. Men jag vet faktiskt ingen arbetsgivare som jobbar systematiskt med åtgärder kopplat till hudfärg, säger Kitimbwa Sabuni.
Han är utvecklingsledare på länsstyrelsen i Stockholm och har just skrivit den praktiska handboken om hur företag ska kunna ta tag i frågan om hudfärg.
Han är glad över att länsstyrelsen gett honom arbetsuppgiften. För egen del drivs han av att försöka förändra till det bättre, att lämna avtryck.
– Man kan inte leva sitt liv med målen att enbart äta och sova eller samla på sig saker, säger han.
I november i fjol presenterade länsstyrelsen i Stockholm en rapport som visade på stora inkomstskillnader mellan afrosvenskar och övriga svenskar.
Afrosvenskar är till högre grad arbetslösa, har svårare att avancera på jobbet och är överrepresenterade i yrken med låg status.
Fem Snabba
Kitimbwa Sabunis ordlista för exkluderande situationer på arbetsplatser:
Mikroaggression: Handlingar som har negativa effekter på minoritetspersoner. Ofta subtila, inte alltid avsiktliga. Som frågan ”Var kommer du ifrån?”
Gaslighting: Om en person som berättar om mikroaggressioner bemöts med oförståelse. Till slut börjar personen tvivla på sig själv.
Vit ömtålighet: Om någon påtalar olämpligheten i olika uttalanden och motreaktionen blir i stil med ”tål du inte skämt”, i stället för ”okej, det respekterar jag”.
Rasifiering: En person förstås genom historiska idéer om ras. Som när mina uttalanden kopplas till min hudfärg och tolkas på ett visst sätt.
Tokenism: Ett företag låter en minoritetsperson vara med på alla bilder, för att visa på mångfald och inkludering.
– Jag lägger inga värderingar i hur människor försörjer sig, men när det är så tydligt att vi har en rasifierad arbetsfördelning, är det självklart att det påverkar våra associationer och förväntningar.
Han använder orden andra klassens medborgare. Och rasdiskriminering. (Och påpekar att det handlar om ras som social konstruktion.)
Men säger att det finns en utbredd förklaringsmodell där det hela tiden handlar om någonting annat.
Att icke-vita måste lära sig språket, har för låg utbildning, att de inte är integrerade.
Jag är svart, muslim och uttalar mig kritisk om saker. Jag har pratat mycket om social rättvisa kopplat till hudfärg. Jag är inte tillräckligt tacksam, tror jag
– Jag kan säga det själv, att som svart svensk är det frustrerande att bara kunna förstås av samhället som en flykting i en mer eller mindre lyckad integrationsprocess.
Att klyftorna i Sverige har tillåtits öka tror han beror på att de har blivit rasifierade, att de mest utsatta är de icke-vita.
Handboken Vit, brun eller svart ger verktyg för inkludering.
– För att kunna genomföra aktiva åtgärder behöver man ha ett språk, ett system för kartläggning och uppföljning, ett ledarskap och en inkluderande kultur. Språket måste man hitta i dialog med varandra, ett språk som är användbart för att synliggöra ojämlikhet kopplat till hudfärg.
Mätningar av etnisk tillhörighet kan man antingen göra genom självskattningar eller anonymiserade körningar i SCB:s register.
Dessa uppgifter kan sedan ligga till grund för olika jämförelser av löner, arbetsvillkor, möjligheter till kompetensutveckling och befordran.
Det ska ske lika systematiskt som till exempel arbetet med lönekartläggningar mellan kvinnor och män.
– Ingen ska känna otrygghet kopplat till hudfärg.
De länder som har ett normkritiskt tänkande och en debatt kring hudfärg förenas av en historisk kamp, som den amerikanska medborgarrättsrörelsen, poängterar han.
Hur kan vi genomsyras så starkt av amerikansk kultur, men inte ta till oss deras sätt att prata om ”race”, om svarta, vita, hispanics, och inte heller förkastar det, frågar han sig.
Det sägs ofta att ämnet är för känsligt, att man inte vill säga fel.
Kitimbwa Sabuni
Ålder: 42 år.
Aktuell som: Utvecklingsledare på länsstyrelsen i Stockholm.
Aktuell med: ”Vit, svart eller brun – Handbok om aktiva åtgärder kopplat till hudfärg”, som länsstyrelsen i Stockholm ger ut.
Brinner för: Rättvisa.
– Den myten vill jag slå hål på. Det mest antirasistiska du kan göra är att låtsas om hudfärg. Färgblindhet låter rasismen fortgå.
Han har många exempel på hur han själv, och andra svarta, rasifieras. Deras engagemang mot rasism, till exempel, mottas på ett helt annat sätt än när vita personer säger samma saker.
– Reaktionerna kan vara väldigt starka och jag har upptäckt att hat och hot är något man helt enkelt måste leva med som svart person, så fort man uttalar mild kritik mot någon aspekt av hur Sverige fungerar. Tillsammans med andra afrosvenskar uppmärksammade jag tystnaden kring Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln och då var det en konstnär i Skåne som la ut manipulerade bilder på oss i snaror och bojor.
Kitimbwa Sabuni tror inte att det händer vita personer i liknande situationer.
– Jag är svart, muslim och uttalar mig kritisk om saker. Jag har pratat mycket om social rättvisa kopplat till hudfärg. Jag är inte tillräckligt tacksam, tror jag.
