Calle Fridén: Världen finns i farstun

När jag var liten var världen mycket större, det tänker jag ofta.

Världen var en plats som hette Vietnam, Biafra eller Kongo (som sen blev Zaire och trasslade till geografilektionerna).

Vi hade avlägsna bekanta som reste mycket, skickade vykort från exotiska platser, och när de kom hem fick man titta på diabilder av en tjock tant som stod i vägen för Suezkanalen eller Akropolis.

På vägen hem pratade vi om att resa, men vi var många i familjen och flyga var lyx.

Kompisar som efter sommarlovet kom hem bruna efter en vecka på Mallåkra, som folkhumorn döpte det till, omgavs en stund av exotism, vi glodde lystet på deras souvenirer – dockor och brevknivar formade som moriska dolkar.

Framtiden för mig var Blade Runner eller Flykten från New York, inte ett digitalt Bullerbyn

Nån hade varit på tjurfäktning och berättade med blodiga detaljer.

Vi åkte till Gotland, inknölade utan bilbälten i en Saab tillsammans med cornflakespaket och blöjor, för det var dyrt på ön.

Andra kopplade på husvagnen och åkte runt och tittade på andra husvagnar.

Några våldgästade en odräglig svåger med lantställe, jojomen, för vanligt folk hade bara sommarstuga där man kunde bli ihjälbiten av mygg. 

Sen hade man massor med kompisar i miljonprogrammet som tillbringade hela sommarlovet på den kommunala verksamheten vid badplatsen hemma, och kanske ett par dar med mormor i Finland, så de slitna föräldrarna fick några dagar för sig själva.

Fast det var så vanligt där jag växte upp att ingen tyckte Finlandsbåten var speciell. 

Vi höll oss i Norden, med avstickare till charterhelvetena, som det hette.

En USA-resa eller att se Hongkong var ytterst få förunnat.

Vi hade en finsk flygkapten i området som kunde ta med sin klan på exotiska resor nån gång, och då fick man höra om Anchorage eller Tokyo.

Själv fick jag se Sovjet 1969, övervakad av KGB, vilket jag tyckte var spännande och inför tveksamma klasskamrater blåste upp till en spionhistoria.

Annars minns jag mest massor av soldater, tiggande barn och att det luktade konstigt.

I går däremot, pratade jag med Sydafrika, via videolänk.

Ljudet var glasklart, bakom kompisen syntes blå havet och måsar.

Vi hade avlägsna bekanta som reste mycket, skickade vykort från exotiska platser, och när de kom hem fick man titta på diabilder av en tjock tant som stod i vägen för Suezkanalen eller Akropolis

Och vi pratade avtalsärenden. Han hade snott sig en halvtimme för att ”böka undan lite jobb”. I förra veckan åkte andra till New York, så där bara.

Åt på nån svenskkrog där (det är såååå svenskt….). Det kostade billigt, de bor hos sin dotter som bor där.

En annan bekant har barnen i Australien. Ni vet.

Världen är inte bara mindre, den är i farstun numera.

Mina barnbarn kommer ha den i sovrummet.

De kanske kommer jobba över hela klotet, eller i varje fall ha de här kontakterna – de spelar med spelare över hela världen, de ser saker på datorn i samma sekund som folk i Caracas eller Mogadishu.

Och jag tror också att de vet att världen är nära, den har alltid varit det. 

Jag fick se hur den kom krypande närmare, och inte alltid så trevlig eller lockande.

Framtiden för mig var Blade Runner eller Flykten från New York, inte ett digitalt Bullerbyn.