”AF raseras i strid med utredningen”

Nyligen presenterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) Arbetsförmedlingens nya uppdrag, som arbetats fram av regeringen tillsammans med Centern och Liberalerna.

Av uppdraget framgår att fristående aktörer ska ansvara för att matcha och rusta arbetssökande och tar över uppdraget från AF, som hädanefter får nöja sig med att bland annat kontrollera och upphandla de fristående och privata aktörerna.

Det är en konsekvens av januariavtalet. 

Faktum är att reformen går emot den omfattande Arbetsmarknadsutredningens förslag.  

Utredningen slår fast att majoriteten av arbetsmarknadstjänsterna redan är privatiserade, hela 60 procent av kostnaderna för tjänsterna betalas ut till privata aktörer.

Det är ett resultat av att matchningsverksamheten började säljas ut 2007 under alliansregeringen och skapat en miljardindustri.

När 132 AF-kontor läggs ned blir frågan hur politikerna ska lösa problemet med att vissa delar av Sverige inte kommer att kunna ta del av samma välfärd som övriga delar av landet

Utredningen menar att ”det går däremot inte att säga något om detta har inneburit att verksamheten har uppnått bättre eller sämre resultat” och föreslår ett system där AF styckas upp i en kontrollenhet och en utförande enhet.

AF föreslås konkurrera med privata och externa aktörer i ett valfrihetssystem, där aktören som presterar bäst får en större marknadsandel. Det låter mer logiskt. 

Centern är det parti som framförallt drivit fram raseringen av AF.

Men till och med Centerns egen tankesmedja Fores är av samma uppfattning som arbetsmarknadsutredningen och förordar ett liknande system i sin rapport Framtidens arbetsförmedling.

Rapportens redaktör och professorn Lars Calmfors menar att den fullskaliga privatiseringen riskerar att gå snett.

Men det tycker inte Centern och de andra riksdagspartierna, förutom V, och vill se att den offentliga arbetsförmedlingen säljs ut.

Om AF hade kunnat vara en aktör i systemet skulle närvaro i hela landet kunna säkras.

Utredningen konstaterar att det finns områden i Sverige där det saknas en marknad för arbetsförmedling.

I över tio procent av leveransområdena finns inga privata aktörer som erbjuder stöd till arbetssökande genom tjänsten Stöd och matchning, vilket är bekymrande.

I ytterligare 16 procent av områdena finns endast en aktör. 

När 132 AF-kontor läggs ned blir frågan hur politikerna ska lösa problemet med att vissa delar av Sverige inte kommer att kunna ta del av samma välfärd som övriga delar av landet.

Det riskerar en ökad ojämlikhet mellan stad och landsbygd, något som tvärtom behöver motverkas. 

Hur kan politikerna bortse från rekommendationer från en utredning de själva tillsatt i syfte att få stöd i beslutsfattandet kring hur framtidens arbetsförmedling bör organiseras?

I stället för att lyssna och ta till sig råden slänger man den oerhört väl genomarbetade och över två och ett halvt år långa arbetsmarknadsutredningen i papperskorgen i samma stund som vi får skåda ett av de största varslen i Sverige i modern tid, där kommunalråd på landsbygden får se staten lämna dem och de utsatta åt sitt eget öde.