Tänk att ett femprocentsparti kan vara så avgörande. Den som tar över Liberalernas partiledarskap får hela januariavtalet på sina axlar.

Och kandidaterna ser helt olika på den uppgiften.

I förra veckan annonserade den tidigare Alliansministern Erik Ullenhag att han ställer upp som kandidat till partiledarposten. 

Redan tidigare har det liberala toppnamnet Nyamko Sabuni meddelat att hon ställer upp liksom riksdagsledamoten Johan Pehrson.

Allt talar dock för att striden blir mellan Ullenhag och Sabuni. 

Nyamko Sabuni är starkt emot januariavtalet. Hon var en aktiv motståndare inför avtalets tillkomst och har varit tydlig med att hon inte tycker att ett avtal ska finnas för att Sverigedemokraterna ska isoleras.

Under ett visst förmodat tryck från partiet har Sabuni halvhjärtat nu inför omröstningen uttalat att hon inte kommer riva upp januariavtalet under den här mandatperioden. 

Men frågan är vad de orden betyder.

De som avser lägga en röst på Nyamko Sabuni kommer ju göra det för att hon ska upphäva januariavtalet. Därför bör nog ingen bli förvånad om det blir resultatet om hon väljs.

Erik Ullenhags hela partiledardeklaration utgår i stället från att helighålla januariavtalet. 

Att Ullenhag utger sig för att vara en garant för januariavtalet till skillnad från Sabunis mer tvetydiga hållning är viktigt. Att han står för icke-populism istället för populism.

För det vårt land behöver just nu är stabilitet, inte mer populistiskt kaos.

Den sittande regeringen och riksdagen måste få utrymme att genomföra politik.

De fackliga organisationerna måste ha utrymme att driva på för förbättringar. Ett politiskt kaos möjliggör inget av detta.

Men vad gör det om Sabuni ser till att januariavtalet sägs upp?

Ett avtal som mest inneburit försämringar inom arbetsrätt och välfärd, vore det inte bra om det rivs upp? 

Hur mycket man än ogillar januariavtalet så är de potentiella följderna av dess upphävande så mycket värre. 

Med högerns frammarsch i EU-valet i åtanke kan en politisk kris och risk för nyval mycket väl sluta i en rejäl maktförskjutning åt extremhögern. 

Det handlar om att inte ge det brunblåa blocket bestående av sverigedemokrater, moderater och kristdemokrater mer makt. De försämringar som väntar då är på en helt annan nivå. 

Att inte låta dem förhandla bort viktiga delar av vår demokrati som i dag står på spel, såsom mediefriheten, aborträtten och HBTQ-rättigheterna. 

Att inte låta dem föröda ännu mer av arbetsrätten och anställningstryggheten och låta dem öppna dörrarna för det brunblåa blockets ambition att sänka lönernas för redan lågavlönade.

Liberalernas partiledarval kan bli mer avgörande än vad många tror.

Den 28 juni bestämmer partiet om de vill ha en kaxig, populist som pekar med hela handen åt höger eller en icke-populist som står för stabilitet och trygghet.  

De bestämmer om de vill vara partiet som behåller vårt land i normalitet eller om det blir ytterligare månader av politisk limbo.

Väljer Liberalerna Sabuni blir det sannolikt inte bara slutet på januariavtalet vi ser.

Det riskerar också att bli en ommålning av det politiska landskapet i en helt ny brunblå färgskala.