”Högerns marknadslogik är destruktiv för biblioteken”

KULTURDEBATT. Biblioteken är vårt gemensamma minne.

Det sade författaren Kristoffer Leandoer i SvD för några veckor sedan och hänvisade, som kulturskribenter brukar, till Game of Thrones.

Vill man förinta världen, ska man börja med dess minne, som TV-seriens Bran Stark sa.

Då handlade fortfarande berättelsen om den existentiella kampen mot ondskan utanför oss, inte en inre strid mot driften att bränna ner hela städer bara för att vi kan. 

Jag kan inte spontant se Stockholms centerpartistiska kulturborgarråd Jonas Naddebo framför mig på en drake, men nog tycks han ha gått in för att, likt Daenerys Targaryen, bli fruktad snarare än älskad.

”I kulturvärlden hinner man inte öppna munnen innan man blir schavotterad”, sade han surt till DN.

Men så värst viktigt var visst varken bildning eller ryggrad för de stockholmsliberaler som givit bort makten över biblioteken till Jonas Naddebo

Detta skulle för all del också kunna bero på att Naddebo hittills primärt gjort rekordstora neddragningar på biblioteken och pratat om att kulturen måste värderas i kronor för att få finnas. 

Själv ser jag biblioteken främst som ett trappsteg, en öppen dörr, en plats där alla människor kan hitta en väg bortom de berättelse som redan blivit dem tilldelade.

På biblioteket finns all världens kunskap och det finns bibliotekarier som kan leda oss rätt.

På inga andra platser är klassresan lika tillgänglig, det är bara att öppna första bästa bok.

Allt detta är ditt, säger biblioteket också till den unge som kanske mest hänger där efter skolan för att det är för jobbigt hemma.

Världen är din, och härligheten, i evighet, eller åtminstone fram tills bibblan stänger eller lånen går ut och man får förseningsavgifter. 

För några år sedan samtalade jag med den borgerlige nestorn och före detta chefredaktören på Svenska Dagbladet Hans Zetterberg.

Han sade då att: ”I Sverige har vi trott att det mest onödiga, politik och ekonomi, är det enda nödvändiga. Konst, naturvetenskap, litteratur, religion, moral, allt detta har ansetts oviktigt.”

Zetterberg såg och kritiserade hur svensk höger försökte använda marknadens logik på allting, trots att den egentligen bara passar i näringslivet.

Överallt annars gör vi ju i allmänhet saker av helt andra skäl än för att tjäna pengar. 

När diskussionen om bråken på biblioteken var som hetast blev det tydligt att svenskar i allmänhet värnar om sina folkbibliotek på ett sätt som inte gäller några andra kulturinsatser.

Här ska det vara lugnt och stillsamt och den som muckar med en bibliotekarie har faktiskt sänkt sig under alla rimliga gränser.

Själv ser jag biblioteken främst som ett trappsteg, en öppen dörr, en plats där alla människor kan hitta en väg bortom de berättelse som redan blivit dem tilldelade

Tyvärr är hoten mot biblioteken inte bara stökiga ungdomsgäng utan lokal – lika mycket hotas de av Naddebos besparingar. 

Nu flyttar Stockholm stad Internationella biblioteket med sina 200 000 titlar på mer än hundra olika språk från Stadsbibliotekets annex till Kungsholmens bibliotek.

På så sätt sparar man 5 835 000 kronor per år i lokalhyra. De pengarna kommer dock inte skjutas till verksamheten, som tvärtom kommer vara betydligt mindre än tidigare.

Böckerna sprids ut på olika bibliotek och det är inte säkert att den i dag mångspråkiga personalen kommer följa med.

Som institution kommer Internationella biblioteket helt enkelt läggas ner.

Och här kommer vi tillbaka till vår samtids kärlek till att räkna för att få fram ett värde.

Boklånen på Internationella biblioteket har gått ner, resonerar man. Flyttas det kan man spara pengar.

För den som går efter siffrorna blir valet enkelt.

En institution kan inte värderas i pengar och i krocken mellan synsätten väger det immateriella lätt. 

Biblioteken är ”bildningssamhällets ryggrad” sade dåvarande folkpartistiska kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt 2013.

Men så värst viktigt var visst varken bildning eller ryggrad för de stockholmsliberaler som givit bort makten över biblioteken till Jonas Naddebo.