Bo på landet – bra liv för den som inte gillar tillväxt!

ESSÄ. Jag har nu bott på landet i snart femtio år och odlat grönkål nästan hela tiden.

Självhushåll var målet från början, potatis och grönkål basfödan. Tillsammans med ris förstås.

För femtio år sedan flyttade vi ut på landet med ungefär den målsättning som nu återigen formuleras: För att leva nära naturen, motverka miljöförstöringen och utveckla miljövänliga alternativ till det storskaliga och besprutade.

Klimathotet var upptäckt men inte etablerat. Om nu någon tror att man kan rädda klimatet genom att odla grönkål kan jag intyga att det inte funkade.

Att bo på landet är för många en vision om ett bättre liv än det i storstaden.

Dagens Nyheter ger sig ut på landsbygden och låter några utflyttade beskriva sitt ”drömliv”.

Man drömmer också om att ”flytta ut i skogen”. (Fast folk har faktiskt aldrig bott just i skogen).

Överallt dessa visioner och drömmar, ibland gestaltade som konkreta projekt med renoveringar av ”ödehus”. Nyinlagda kilsågade golv och linoljemålning från golv till tak.

Det finns vittnesmål: Vi hittade vårt drömhus. Här fann vi lugnet. Rödbetsbiffarna kommer ”från gården”. Vi skapade ett prunkande paradis.

Det finns en stark attraktivitet. Att bo på landet, eller kanske tillbringa sommar och helger där, (vilket många är nöjda med) beskrivs som en Upplevelse.

Nu har jag bott på landet i snart femtio år och vet inte om jag vill kalla det en upplevelse.

Att lerklina väggar och bända loss masonitskivor från spegeldörrar kan möjligen vara en upplevelse.

Men känslan man får är ändå övergående. Att höra de nyanlända fåglarnas sång i nyutslagna björkar är absolut en upplevelse.

De mörka glesbygdsberättelserna speglar urbaniseringens historier mer än landsbygdens. Det verkar spännande, men livsfarligt att bo på landet. Vi vill hellre läsa om än leva bland dessa inavlade grannar och ouppklarade mord

Fast att cykla över Västerbron i Stockholm tycks, enligt sociala och andra media, även det vara en stark upplevelse.

Att bo på landet handlar, oavsett den ursprungliga målsättningen, väldigt mycket om att…bo.

Man bor i ett hus. Man har grannar. Man har bredband. Man kan gå på promenader i skogen om den står kvar.

De gamla stigarna har skogsbruket emellertid utplånat. Ärligt talat är Nackareservatet mer promenadvänligt och har större biologisk mångfald.

När idén om att flytta ut på landet uppstod, på 1970-talet, fanns en stark ideologisk drivkraft.

På dasset satte vi upp citatet av Georg Borgström, den tidens gubbvariant av Greta Thunberg: ”Västerlänningen måste lära sig att arbeta med – inte mot – naturen och att respektera dess grundläggande lagar. En allsmäktig mänsklighet bär fröet till sin egen undergång”.

Med facit i hand och klimathotet inpå oss kan jag slå fast att vi och Georg Borgström hade rätt.

Vi tog ansvar, som det nu heter, genom att flytta ut på landet och stanna kvar.

Och jag skulle med glädje se en ny och stark grön våg. Ibland tycks den vara på väg.

Men trots alla pallkragar och skogsbadskurser verkar motståndet mot på-landet-boende vara lika starkt som alltid.

Det är som om majoriteten av det svenska folket helt enkelt inte vill bo på landet.

Fast i litteraturen finns en sorts grön våg, ett nytt intresse för landsbygden.

Göran Greider skriver lyriskt om Marit Kaplas Osebol, den nyutkomna boken om den värmländska byn med samma namn (Expresen Kultur 4.5-19).

Han tycker det är en fantastisk bok: ”Man vill flytta in i den!”.

Det finns en stark attraktivitet. Att bo på landet, eller kanske tillbringa sommar och helger där, (vilket många är nöjda med) beskrivs som en Upplevelse

Precis som Göran Greider vill nog de flesta läsare hellre bo i boken än i det verkliga Osebol.

Inte heller kommer de allt fler ”noir”-skildringarna av svensk landsbygd stoppa avfolkningen av densamma.

Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, Stina Jacksons Silvervägen, Nina Wähäs Testamente, Ida Lindes Mördarens mamma, Therése Söderlinds Norrlands svårmod – alla dessa böcker beskriver landsbygden som inpyrd med fattigdom, mord, incest och häxerier, alkoholism och mörka familjehemligheter.

Full av galna preppers och välfyllda vapenskåp.

Skönlitteraturens landsbygdsskildringar ligger mycket långt från drömreportagen i tidningen Lantliv och SVT:s linoljesåpa Det sitter i väggarna.

Och svensk skönlitteratur har i långa tider givit en mörk bild av landsbygden.

Författare som Ivar Lo-Johansson, Irja Browallius och många andra skrev om flykten från det instängda, bylivet som hämmade och förtryckte.

Torgny Lindgren och Sara Lidman skrev tillbakablickande om glesbygd där folk pratar konstigt, deras verk är stor litteratur men lockade knappast inflyttare till Västerbotten.

Landsbygdslitteraturen är oftast skriven av utflyttare, människor med distans till sin hembygd och utan drömmar om ett drömliv på landet.

De mörka glesbygdsberättelserna speglar urbaniseringens historier mer än landsbygdens.

Det verkar spännande, men livsfarligt att bo på landet. Vi vill hellre läsa om än leva bland dessa inavlade grannar och ouppklarade mord.

Men trots alla pallkragar och skogsbadskurser verkar motståndet mot på-landet-boende vara lika starkt som alltid. Det är som om majoriteten av det svenska folket helt enkelt inte vill bo på landet

Så avfolkningen rullar på. Konsekvenserna – för landsbygden – blir allt tydligare.

Att vi inte har en enda anställd läkare på vår Hälsocentral har vi förståelse för. Så högutbildat folk kan väl inte bo på landet. Bristen på arbetskraft är allvarligare.

År 2030 kommer Hälsingland, enligt prognoserna, sakna ungefär 3 600 personer i yrkesaktiv ålder. Bristen uppstår inom alla yrken.

Offentlig såväl som privat verksamhet. Den som inte gillar tillväxt ska flytta ut på landet!

Jag odlar fortfarande grönkål men kan inte ta ansvar för klimatet. Inte mitt jobb.

Jag hoppas fler vill stanna kvar på landsbygden, eller flytta dit.

Även om det inte är ett drömliv. Det är bara ett liv, ett ganska vanligt liv.

Med stunder av tystnad då bara skogens sus hörs.