Stockholms scener blir inte fler av klickjagande alarmism
Arbetets krönikör nystar av sig foliehatten och vädjar till sans. Kulturetablissemangen i Stockholm är kanske hotade – men vreden riktas fel.
Som man bäddar får man ligga: stadens historik när det gäller frisinnad och högljudd kultur är inte den bästa.
Det ska rockgudarna veta.
Fast det betyder inte att allt är en illsinnad konspiration signerad sossegråa trenchcoatbyråkrater, eller mörkblåa kommunpolitiker.
Ibland kan även vi kulturknuttar – ja, vi, mig själv inkluderat – må bra av att linda av folien från skallen och vrida ner stärkaren till fem.
Och faktiskt lyssna på de pinade tjänstemännen, de som ser till att staden rullar på i sin vardag, vad de säger i media.
Just nu sveper en storm av statusar och namninsamlingar längs internets korridorer.
Ämne: Stockholms stad stänger aktivt ner alla konsertställen och klubbar.
Vi måste göra uppror! Skriv på! Ställ politikerna mot väggen! Gah! Kaos!
…det bästa sättet att stödja stadens scener är att dra röven från soffan och faktiskt gå dit
Nå, så låt oss då snabbt gå igenom de etablissemang som vi alla vrålar om sedan igår:
Kägelbanan ska stängas ner av den privata ägaren. Här är det lite oklart varför, då de klagomål som kommit in från grannar tycks gälla utomhusmusiken, inte Kägelbanan.
Ryktet på gatan säger att hela klabbet ska bli hotell och kontor. Stämmer det, så suger det.
Debaser strand ligger under en väg byggd på 1920-talet. Man har inte inspekterat den sedan dess och nu är det dags så att lokalens tak håller i 100 år till.
Behövs det reparationer? Vi får se. Därför måste rockklubben flytta ut på obestämd tid, vilket också suger.
Men staden har klart och tydligt sagt att målsättningen är att de ska kunna flytta tillbaka när bygget är kontrollerat.
Kraken har alltid varit tidsbestämt. Hela Slakthusområdet har projekterats för rivningar och bostadsbyggande sedan 00-talet.
P-huset som Kraken ligger i ska väck för att ge plats åt en ny t-banestation.
Japp, ni gissar rätt: det suger. Men är heller inget nytt utan något som man alltid vetat.
Så, Kafé 44, mitt favoritställe, där jag varit hundratals gånger som besökare, och också stått på scen ett tjugotal gånger.
Faktiskt gör jag det nu på lördag igen.
Ibland kan även vi kulturknuttar – ja, vi, mig själv inkluderat – må bra av att linda av folien från skallen och vrida ner stärkaren till fem
I en alarmistisk flygsirenartikel i Gaffa slår man fast att 44:an ÄR hotad av ett bostadsbygge.
Det här är inte nytt: ETC skrev om det 2016. Inte heller är det riktigt sant.
Det man försöker blåsa upp är en upplevelse av ett möjligt framtida hot som kan komma.
Eller inte komma. Huset på sju våningar som ska smällas upp mitt emot, ja det vet man inte riktigt när det blir av.
Och huruvida människorna som ska flytta in där kommer att klaga på 44:ans verksamhet, det vet man inte heller. Då de människorna inte finns än.
Eftersom huset inte finns.
Gaffas artikel är klickjagande av sämsta sort som bara vill suga i sig av folks rädsla, i ett försök att haka på den frustration folk känner över Stockholms sinande scener.
Och det, mina vänner, suger lika hårt som en möjlig framtid utan Kafé 44.
Situationen för livemusik och kultur i Stockholm – trumvirvel – suger ofta.
Men verkligheten är illa nog som den är. Man behöver inte hitta på oförrätter för att bli arg.
Och, som alltid, det bästa sättet att stödja stadens scener är att dra röven från soffan och faktiskt gå dit.
Inte bara sitta hemma och skriva under digitala listor.
