Det kan låta som ett ödets ironi, men att rösta på ett parti som vill isolera Sverige från övriga EU, eller att inte rösta alls i EU-valet, är i dag detsamma som att öppna vägen tillbaka till den laglöshet som rådde inom EU under 2000-talets inledning.

När vi nu äntligen fått konkreta direktiv som går på arbetstagarnas linje måste vi försvara och förstärka dem i stället för att överge dem.

Att i stället förespråka ett sönderfall i nationalism är precis vad de mindre nogräknade företagen älskar.

Tyvärr skapades mycket av EU-föraktet av EU självt genom en rad händelser runt 2005.

Det var då vi möttes av den rättsvidriga Laval-domen.

Det var en dom i EG-domstolen som förbjöd svenska LO-fack att kräva svenska kollektivavtal för arbetare från andra EU-länder som arbetar i Sverige.

Lönen skulle i stället hållas lägre än svenska kollektivavtal, slog EG-domstolen fast.

Och det var också under den här tiden som svenska Konsumentverket förbjöds att ge köpråd till landets konsumenter eftersom råden enligt EU hindrade ”fri konkurrens”.

Det vill säga; råden gynnade inte företagens vinstmaximering.

Men under senare år har en stor förändring skett, en förändring som varit absolut nödvändig i takt med att globaliseringen ökat.

Det blev nämligen alltmer uppenbart att EU-reglerna slog mot både arbetstagare, ansvarsfulla företag och hela den ekonomiska utvecklingen i EU.

De enda som har tjänat på de arbetsmarknadsfientliga EU-reglerna har varit de riktigt stora multinationella företagen, och de mindre nogräknade ansvarslösa företag som tillämpar usla arbetsvillkoren för sina anställda, ofta brevlådeföretag i något östland.

Det är det här som slutligen fick delar av Europas borgerlighet att se att det egna landets viktigaste industrier och företag led under den illojala konkurrens som EU själva hade öppnat för.

Och sakta började även de stora kristdemokratiska partierna på kontinenten ansluta sig till Socialdemokraternas linje och kräva bättre villkor och schyst konkurrens.

Detta nya samarbete har under våren lett fram till tre viktiga beslut i EU-parlamentet.

Lavaldomen körs över. Svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige. Arbetsvillkor förbättras, bland annat att måste arbetsgivare betala lön under väntetiden för dem som är sms-anställda.

Tillfälliga anställningar regleras hårdare.

Det nya ”Transportpaketet” ska förbättra ordningen på vår vägar.

Här finns en hel del kvar att göra, men Transportpaketet är en bra början.

Det är i det här skedet som Sverigedemokraterna nu ändrar riktning på sin EU-politik och åter vill bli aktiva inom EU.

Och det är faktiskt inte underligt, arbetare är ju på väg att få det bättre. 

SD anser därför i sin nationalistiska yra att de beslut som tagits i EU om bättre villkor för löntagare över huvud taget inte ska tas i EU.

Och KD går med dem på halva vägen genom sin halvkvävda slogan ”Make EU lagom again”.

Men att säga nej till samarbete inom EU, eller göra EU ”lagom” igen är detsamma som att ge tillbaka beslutandemakten till företagen.

Vi skulle då åter närma oss de förhållanden som rådde när Lavalstriden rasade.

Att låta nationalismen och populismen splittra upp Europa på enskilda protektionistiska stater är den bästa möjliga gåvan till de minst nogräknade företagen.

Befriade från EU-gemensamma krav kan de då i lugn och ro shoppa bland de stater som erbjuder sämst villkor, lägst löner och lägst skatter.

Det är alltså inte underligt att en av SD:s största väljargrupper återfinns bland företagare.

Men skyddet för löntagare ska varken vara obefintligt eller ”lagom”. 

Skyddet måste i stället bli betydligt starkare än i dag.

Det skapar vi genom hårdare krav inom EU, inte genom nationalism.