Egentligen borde vi fröjdas.

Statsskulden har inte varit så låg sedan 1977, snart är den bara 35 procent av BNP mot det inom EU tillåtna 60 procent. I ett europeiskt perspektiv är det snudd på extremt.

Samtidigt går statens finanser strålande.

Ladorna är fulla som det brukar heta på politikerspråk. Eller snarare överfulla. Det statsfinansiella överskottet har utvecklats bättre än någon hade kunnat drömma om.

Så vad är problemet?

Jo, denna förmögen satsas inte på vår välfärd.

Samtidigt som staten ser över sina lador går en rad kommuner på knäna för att leva upp till sina välfärdsåtaganden och hitta personal till sina vårdcentraler.

Enligt LO-ekonomerna behövs i storleksordningen 100 miljarder kronor under den rådande mandatperioden för att hålla välfärden på ungefärligt samma nivå som i dag.

Kommunerna behöver 30 miljarder kronor per år plus sex miljarder för rekryteringar och löner i offentlig sektor.

Och det intressanta är att dessa pengar finns i statens kassa, till och med ännu mer.

Det handlar bara om att ta ett politiskt beslut om att använda dessa pengar till välfärdssatsningar och inte till annat.

I sin konjunkturrapport visar LO-ekonomerna hur det orimliga har skett att välfärden har hamnat på undantag trots en extremt god offentlig ekonomi och trots att tillräckligt mycket pengar finns i statens kassa för att rädda välfärden.

Dels har vi den mycket snåla M-KD-budgeten som klubbades igenom i höstas innan någon regering ens fanns på plats och som i sann högeranda drev igenom en rad nedskärningar.

Dels har vi också januariavtalet mellan S, MP, L och C, som i år hellre satsar på skattesänkningar för högavlönade än att satsa på välfärden.

Dels har vi också det ekonomiska ramverket. För några år sedan sänktes överskottsmålet till att statens budget ska gå med en tredjedels procents överskott som ska läggas i ladorna och inte användas.

Denna ordning skulle råda tills statsskulden kom ned till det som kallas skuldankaret.

Det är ett uppsatt mål som riksdagen har klubbat för hur låg statsskulden bör bli.

Nu är vi redan där. Alltså bör detta överskott naturligtvis också satsas på välfärden i stället för att fortsätta bankas in i ladorna, anser LO-ekonomerna.

Utan tvivel uppfattar många kommuner det som väldigt provocerande att staten håvar in gigantiska överskott medan den kommunala välfärden krackelerar av resursbrist.

Och det är inte bara LO-ekonomerna som dragit samma slutsatser.

Konjunkturinstitutet, KI, har i sina prognoser kommit fram till liknande belopp som behövs för att rädda välfärden. KI beräknar behovet till 114 miljarder kronor till 2022.

Och summan är som sagt inte bara rimligt, den borde vara självklar eftersom utrymmet finns.

Stannar vi på skuldankaret 35 procents statskuld, som ju är riksdagens mål, så kommer regeringen enligt LO-ekonomernas beräkningar att ha 138 miljarder i reformutrymme.

Det räcker till 75 000 fler sysselsatta. Arbetslösheten fortsätter i så fall att sjunka med ytterligare 1,5 procent.

Lägg märke till att vi inte ens behöver höja några skatter för att få loss de pengar som behövs för att rädda välfärden och öka sysselsättningen.

Allt handlar i stället om politiska prioriteringar hos partierna i riksdagen. 

LO-ekonomernas vårrapport visar på en tydlig linje om vi ska rädda vår välfärd.

Visst kan vi strunta i satsningar och i stället använda ännu mer av statens pengar till att lägga i ladorna eller till att genomföra stora skattesänkningar.

Men då måste vi samtidigt veta att vi ytterligare urholkar vår välfärd.