Elaka superhjältar i en urartad fest med sex och ultravåld

RECENSION. Superhjälteboomen på vita duken under det senaste decenniet har varit omöjlig att missa.

Och trenden ser ut att hålla i sig. Det har inneburit att serietidningsklyschor som tidigare varit exklusiv igenkänning för oss läsare nått den bredare publiken. Inte minst inom superhjältegenren.

Därför är det inte konstigt att vi nu även har en TV-serie som initierat driver med genrens teman.

Serieskaparen Garth Ennis, kanske mest känd för Preacher som även den blivit TV-serie (Viaplay), producerad av bland annat komikern Seth Rogen, ligger bakom The Boys.

I en värld inte helt olik vår egen är superhjältar, inte helt olika de vi ser i Marvels och DC:s värld, en verklighet.

Med en stor skillnad. De är alla korrupta, otränade för sina uppdrag, sexuellt omoraliska och maktfullkomliga.

Starka intressen från militärindustrin och veka politiker gör sitt yttersta för att hålla uppe hjältestatusen.

Inte minst genom att pumpa ut just serietidningar med propaganda om de spandexklädda hjältarnas bedrifter.

Entré för CIA-finansierade superspöarna The Boys, ledda av hårdingen Billy Butcher.

The Boys är en fest i ultravåld och sex. Tabun bryts.

Som när superhjältegruppen The 7 – en parodi på DC:s Justice League – under 9/11 ska stoppa det kapade planet på väg mot World Trade Center.

I stället råkar de inkompetenta superhjältarna krascha det mot Brookyn Bridge, med lika förödande konsekvenser.

Även Preacher var en mycket våldsam och tabubrytande serie. Då med fokus på religiösa teman.

Båda serierna har ett starkt inslag av cynism och konservativ machismo på gränsen till misogyni.

Det finns ingen plats för fjollor i Ennis världsbyggen. Folk som förtar sig blir inte långlivade. Döden köttig.

Men Preacher drevs av en stark episk berättelse och sympatiska element. Till syvende och sist handlade Preacher om vänskap.

The Boys är enbart en kavalkad av superhjältar som visar sig vara töntar med efterföljande splatterfest.

Det tenderar att bli tråkigt i längden. Särskilt då frågeställningar som ”Vad hade hänt om Stålmannen var ond?” börjar få ett par år på nacken och är lite gjort.

Alan Moores Watchmen från 1986, som även den blir TV-serie på HBO i sommar, var ett pionjärverk och startskott för en kavalkad av genreifrågasättande superhjälteserier.

Det som ändå ger mig lite hopp är att Rogen, som även ligger bakom The Boys, gjort ett ganska bra jobb med Preacher.

TV-varianten landar ofta i blodig slapstick, men med en sympatisk glimt i ögat. Går samma stämning att få in i The Boys kan det bli bra. Till och med bättre än originalserien.

TV-publiken är kanske, efter att ha sett tjugoen Marvelfilmer och sju dark & gritty DC-rullar, redo att förstå klyschfesten.